Precis vid oss finns en sandlåda med ett litet klättertorn av däck. Inte så spännande men väldigt bra att ha alldeles utanför köksfönstret. Närmsta lite mer riktiga lekplats ligger på gatan nedanför, precis i hörnet till gatan där mina föräldrar bor och jag är uppvuxen.

Det är MIN lekplats alltså, där jag har klättrat, gungat och allt vad man nu gör. Även som lite äldre barn fanns utrymme för alla möjliga fantasilekar här. Trots att utbudet inte är så stort så är det så där lite lagom fantasieggande. Och min klätterapa till son är så klart lyrisk över tornet, medan tittut-madamen älskar stugan. Och att gunga!

Jag måste ju erkänna att man tröttnar rätt snabbt som förälder. Bäst är om man ger sig in i leken och är riktigt deltagande, klättrar och köper glass och gömmer sig och gungar. Fast så orkar man ju inte hålla på varje gång. Jag ser i alla fall fram emot när Claudia är året äldre och själv kan klättra, för oj vad arg hon blir när hon inte kommer upp till brorsan.