HUS/HEMÖppnis och BVC
Nu försöker jag mobilblogga ibland eftersom det känns som att vårt dagliga liv mest hamnar på Instagram. Jag vill ju gärna ha det samlat här egentligen.
Idag har Marius gjort Öppna förskolan-premiär. Vi kikade in till BVC också och nu är födelsevikten passerad till slut! 5070 g, och (fortfarande) 59 cm. Passade på att kolla storsyskonen också: Vincent sex år (om 1,5 vecka) 25 kg och 119,5 cm. Claudia 3 år & 10 mån 17,9 kg och 105 cm.
Just nu försöker jag slita barnen från BVC:s väntrum. Öppnis har stängt för lunch och jag behövde amma, så här hamnade vi. Och har tydligen alldeles för roligt. Jag som vill ut i solen!
Just nu försöker jag slita barnen från BVC:s väntrum. Öppnis har stängt för lunch och jag behövde amma, så här hamnade vi. Och har tydligen alldeles för roligt. Jag som vill ut i solen!
Vinter - vår - vinter - vår
En vecka in i mars smälte snön och solen värmde av oss våra jackor. Jag plockade fram och tvättade av de första utemöblerna på framsidan, och sopade bort snön från asfalten närmast sandlådan så att barnen kunde gatkritrita där när solen värmt marken torr. Flera dagar på raken stannade vi ute efter dagishämtningen (vid två numera eftersom de har 15-timmarsplatser), åt mellis ute, och umgicks dessutom lite med våra grannar som också fått en liten son bara en vecka efter oss. De har även en dotter som är året yngre än Claudia. Vi kommer nog kunna bli vänner nu när solen och värmen drar ut oss ur våra hus.
Vincent upptäckte att vårt träd också fungerar som klätterträd, även om det är knepigt att komma ner utan hjälp. Och så fick jag det där tillfället att fota barnen i sina röda Villervalla-lurvar nu när de stora äntligen slapp vinterjacka, och den lilla för en gångs skull kom upp ur vagnen.
Vincent upptäckte att vårt träd också fungerar som klätterträd, även om det är knepigt att komma ner utan hjälp. Och så fick jag det där tillfället att fota barnen i sina röda Villervalla-lurvar nu när de stora äntligen slapp vinterjacka, och den lilla för en gångs skull kom upp ur vagnen.
Och sedan kom vintern tillbaka. Visserligen väldigt väntat i mitten på mars, så jag var inte så värst brydd. Men det var rejält också med flera decimeter snö. Här följer mormor barnen till dagis en morgon, vi har tur som har fyra föräldrar som är nära och ställer upp så mycket för oss och barnen!
Men så igår och idag har vårvärmen återvänt på allvar. Snön smälte bort från gräsmattan i trädgården ännu snabbare den här gången, och igår blev det picknickmellis medan lillebror i familjen sov skönt och länge på sin filt.
Nu längtar vi efter många fler soliga vårdagar, för utelivet är riktigt skönt när vinterkylan och mörkret skrämt in oss under så många månader. Jag gillar verkligen årstidernas växlingar, de gör att man uppskattar alla väder så mycket mer.
En som växer
Hur gammal sa du att jag var, sa du?!
Två månader ja, just det.
Firar nybadad och med strålande sol utanför fönstren. Sen blir det bullkalas hos mormor och morfar.
Svenska skidspelen goes För-VM
Om knappt ett år hålls skid-VM i Falun. Peppad? Yeees! Förra gången stod vi längst fram och såg Torgny Mogren ta guld på femmilen. Det var 1993 och jag var tretton år. Nästa år hoppas jag mina barn kommer vara i alla fall lite småengagerade så att de kan tycka det är roligt att följa med och se de nya svenska medaljhoppen.
Härom veckan hölls för-VM, det som vanliga år kallas Svenska skidspelen. För första gången gick även sprinttävlingen i Falun, den körs annars runt slottet i Stockholm. Vincent och Claudia har följt med i två år redan, då gick vi alla dagarna. I år höll vi inte ut lika intensivt, men fick ändå en tillräcklig dos skidelit. På fredagens sprint var jag, min pappa och de tre barnen på plats. Relativt lugnt och skönt på läktaren, och trippelt på pallen för de svenska herrarna.
Imponerande att de fått till spåren så bra med tanke på det varma vårliknande vädret. Dessutom var det storm och ösregn natten till fredagen. Men spåren höll.
På söndagen stannade Claudia hemma med mormor eftersom hon även skulle på en kompis kalas, medan oma följde med mig, Vincent och Marius för att se herrtävlingen. Och på söndagen fick jag åka en snabbis själv och se damerna skida under klarblå himmel och till finfin stämning - då var storbarnen hos opa och oma medan Marius sov lugnt i sin vagn hemma hos mormor.
Härom veckan hölls för-VM, det som vanliga år kallas Svenska skidspelen. För första gången gick även sprinttävlingen i Falun, den körs annars runt slottet i Stockholm. Vincent och Claudia har följt med i två år redan, då gick vi alla dagarna. I år höll vi inte ut lika intensivt, men fick ändå en tillräcklig dos skidelit. På fredagens sprint var jag, min pappa och de tre barnen på plats. Relativt lugnt och skönt på läktaren, och trippelt på pallen för de svenska herrarna.
Imponerande att de fått till spåren så bra med tanke på det varma vårliknande vädret. Dessutom var det storm och ösregn natten till fredagen. Men spåren höll.
På söndagen stannade Claudia hemma med mormor eftersom hon även skulle på en kompis kalas, medan oma följde med mig, Vincent och Marius för att se herrtävlingen. Och på söndagen fick jag åka en snabbis själv och se damerna skida under klarblå himmel och till finfin stämning - då var storbarnen hos opa och oma medan Marius sov lugnt i sin vagn hemma hos mormor.
Sjuveckors-Marius
Lilla vackerbebis! Sju veckor har han hunnit bli. I förrgår var vi på BVC och då hade Marius nääästan kommit upp i sin födelsevikt - 4650 g väger han nu, och är 59 cm lång (53 är han föddes).
Leendet!
I söndags kom det - det första lilla leendet. Och det blir lite större för varje dag, även om det fortfarande är något svårframkallat.
Jag lyckades fånga det med mobilkameran, men hoppas på lite fler och större skratt snart och att jag lyckas fota den lille charmknutten med riktiga kameran också.
Den här lille fyllde för övrigt sex veckor igår, och jag gör allt för att intala mig själv att tiden går låååååångsamt...
Jag lyckades fånga det med mobilkameran, men hoppas på lite fler och större skratt snart och att jag lyckas fota den lille charmknutten med riktiga kameran också.
Den här lille fyllde för övrigt sex veckor igår, och jag gör allt för att intala mig själv att tiden går låååååångsamt...
Barnens skidspel i solen
I lördags lämnade vi in Marius hos oma och åkte upp till Lugnet för barnens skidspel. Första året som Pieter varit ledig så det blev en solig familjestund. Jag kan inte minnas att det varit dåligt väder något år just på barnens skidspel, och samma sak i år, klarblå himmel. Det blev dock en kort vända bara i år eftersom vi skulle hem till minstingen igen. Jag hakade på Vincent som körde 600-metersspåret (mittemellanlängden), och Pieter följde med Claudia på den korta 200-metersvändan.
Vincent svishade på rätt bra och klarade både uppförsbacken och nerförsbacken som gick undan i de hårda spåren. Imponerande för övrigt att de fått till så bra spår efter alla plusgrader - och dessutom nattens spöregn och illblåst. Men de är väl förberedda inför för-VM som hålls nu till helgen. Vincent gick i mål strax före Claudia - som hasade på i lugnt mak, och som körde de sista metrarna in mot mål utan stavar vilket hon var stolt över efteråt. Sedan ville båda barnen äta varmkorv och åka hem. Inga skidälskare dessa två. Lite kul i några minuter, men sedan vill de vidare. Jag tror vi får satsa på Marius som nästa Hellner. Det var i alla fall en mysig liten stund vi hade, och jag tyckte det var kul att följa Vincent i spåren eftersom jag haft Claudia och barnvagn tidigare år.
Vincent svishade på rätt bra och klarade både uppförsbacken och nerförsbacken som gick undan i de hårda spåren. Imponerande för övrigt att de fått till så bra spår efter alla plusgrader - och dessutom nattens spöregn och illblåst. Men de är väl förberedda inför för-VM som hålls nu till helgen. Vincent gick i mål strax före Claudia - som hasade på i lugnt mak, och som körde de sista metrarna in mot mål utan stavar vilket hon var stolt över efteråt. Sedan ville båda barnen äta varmkorv och åka hem. Inga skidälskare dessa två. Lite kul i några minuter, men sedan vill de vidare. Jag tror vi får satsa på Marius som nästa Hellner. Det var i alla fall en mysig liten stund vi hade, och jag tyckte det var kul att följa Vincent i spåren eftersom jag haft Claudia och barnvagn tidigare år.
Från mage till rygg: check!
Idag vände Marius sig från mage till rygg, flera gånger på raken. Lite frustrerad var han vilket nog hjälpte till, men det var tydligt att han strävade åt att välta över, och så lyckades han. Roligt! Och jag markerar sjunde mars (5 veckor och 2 dagar) i bebisboken.
Två töser i Villervalla-klänningar
Jag och Sandra träffades på gravidvattenyoga när vi väntade våra döttrar Claudia och Molly för snart fyra år sedan. När vi insåg att vi köpt nästan likadana klänningar åt våra barn så vi såg till att matcha dem en gång när de var två månader. Sedan har vi inte kunnat låta bli att köpa likadana klänningar i större storlekar (begagnat då så klart) och göra om samma sak. Vi gjorde det när döttrarna var 1,5 år, och igen nu i måndags. Roligt! Och så gillar jag att ha en partner in crime i mitt barnklädesintresse.
Det är så klart riktigt roligt att både vi och barnen trivs så bra ihop också. Både Vincent och Claudia leker riktigt bra med Molly, så hon är bådas kompis (även om Claudia hävdar att hon är mest hennes). Och nu har jag och Sandra varsin liten bebis igen, är föräldralediga samtidigt och hinner ses lite mer igen. Grymt!
En månad och badhuspremiär
Min kamera har gått sönder, min kära Canon. Förra helgen var vi på vänners dop (kombinerat med överraskningsbröllop) och mitt i kyrkan dök ett felmeddelande upp i rutan och kameran vägrade ta en enda bild till. Jag har gjort allt för att försöka lösa problemet, men det verkar vara något fel inne i själva kameran, vilket svider i plånboken. Jag har inte råd, och jag måste ju ha en kamera.
Igår plockade jag fram min gamla kamera, som passar med mina nya objektiv. Mindes inte om den fungerade som den skulle, men det verkar den göra. Så nu har jag i alla fall en tillfällig substitutkamera. Sen är det väl bara att börja spara, antingen för att laga eller för att köpa ny. Tänk att allting bara går sönder hela tiden, det är så tröttsamt. Och jag vill ju kunna fota min bebis, han växer så fort...
Marius har blivit en månad gammal. (Tack och lov att jag fick igång min gamla kamera så jag kunnat fota honom idag!) Han är fortfarande en yttepyttebebis, har inga direkta rutiner utan mer sovdagar och gnälldagar. Sover rätt okej på nätterna (som han gjort hela tiden). På dagen sover han som bäst i vagnen på promenad, annars gärna i någons famn. Han gillar att hållas upprätt och umgås, även om han mest flackar med blicken fortfarande. Men han kan fokusera på saker allt längre ögonblick, och man kan få ordentlig ögonkontakt med honom. Fortfarande åker ögonen i kors lite då och då. Håret sitter kvar, blir spännande att se om han tänker tappa det, och hur snabbt det växer sedan. Vincent och Claudia var helt olika där. Vincent föddes med mycket hår, tappade det, och sedan växte det ut i raketfart igen och har fortsatt växa sedan dess. Claudia föddes med nästan inget alls på huvudet, och fortfarande vid tvåårsdagen var håret väldigt kort. Nu vid 3,5 år är det väldigt långt, och jag funderar på om det är dags för en första klippning.
Idag storstädade Pieter huset medan jag och barnen åkte med pappa/morfar Lasse till badhuset. Jag får inte bada än, så storbarnen följde med Lasse i omklädningsrummet medan jag mest gick igenom med Marius. Han var med och badade en stund och verkade trivas. Sedan fick jag upp honom igen och då dröjde det inte länge innan han somnade och sov som en stock. Tröttsamt att bada, även om det bara är en liten stund.
Vincent har verkligen blivit mycket mer orädd i vattnet sedan han började på simskola! Han har badat mycket sedan han var bebis, så vanan har han haft, men han har inte gillat att hamna under vattnet och har varit långt ifrån att kunna simma. Efter bara några få gånger på simskolan (i den enklaste gruppen där de mest verkar leka och inte direkt lära sig simma) är han (som morfar sa) lika mycket under vattnet som ovanför. Jättekul att se att han håller på att erövra vattnet på allvar! Även Claudia har blivit mer orädd sedan sist jag var med henne och badade, och hon visade att hon kunde få upp benen bakom sig och simma framåt, om än med armpuffar. Det finns klart hopp för de här baddjuren.
Igår plockade jag fram min gamla kamera, som passar med mina nya objektiv. Mindes inte om den fungerade som den skulle, men det verkar den göra. Så nu har jag i alla fall en tillfällig substitutkamera. Sen är det väl bara att börja spara, antingen för att laga eller för att köpa ny. Tänk att allting bara går sönder hela tiden, det är så tröttsamt. Och jag vill ju kunna fota min bebis, han växer så fort...
Idag storstädade Pieter huset medan jag och barnen åkte med pappa/morfar Lasse till badhuset. Jag får inte bada än, så storbarnen följde med Lasse i omklädningsrummet medan jag mest gick igenom med Marius. Han var med och badade en stund och verkade trivas. Sedan fick jag upp honom igen och då dröjde det inte länge innan han somnade och sov som en stock. Tröttsamt att bada, även om det bara är en liten stund.
Vincent har verkligen blivit mycket mer orädd i vattnet sedan han började på simskola! Han har badat mycket sedan han var bebis, så vanan har han haft, men han har inte gillat att hamna under vattnet och har varit långt ifrån att kunna simma. Efter bara några få gånger på simskolan (i den enklaste gruppen där de mest verkar leka och inte direkt lära sig simma) är han (som morfar sa) lika mycket under vattnet som ovanför. Jättekul att se att han håller på att erövra vattnet på allvar! Även Claudia har blivit mer orädd sedan sist jag var med henne och badade, och hon visade att hon kunde få upp benen bakom sig och simma framåt, om än med armpuffar. Det finns klart hopp för de här baddjuren.
ARKIV
