Idag bjöd nyblivna sjuåringen på cirkuskalas. Roligt tema (eftersom han nu kräver tema) efter att ha svängt runt superhjältekalas (vilket vi i princip haft de senaste åren) och det fina (ehum) förslaget - krigskalas. Så när han med glad röst meddelade att han kommit på att han ville ha cirkuskalas så tjohoo. Lite färgglada papperstallrikar, dekorerade sugrör, och vimplar fick bli dekoration. Så drog vi fram de cirkusliknande leksaker vi har ut på altanen och i trädgården. Och så en tårta så klart. Vips: Cirkuskalas!

Vincent ville vara clown och Claudia akrobatflicka. Marius fick på sig sin tigerdräkt så var han redo. Jag var bara (?) uppe till två-ish i natt för att göra tårtan. Som vanligt går en bit av natten åt när man inte kan dekorera dagtid. Tur jag inte gör tårtor så ofta. Barnen klämde f ö in sig i mina tårtbilder när jag försökte fota. Därför de ser så glada ut, sötpropparna.

I fredags när stora lilla Vincent fyllde sju år sa han åt oss dan innan att "Ni vet att ni ska väcka mig och sjunga va?!". Jajjemen, så blev det. Vi lyckades till och med faktiskt väcka honom, trots att han brukar vara så morgonpigg. Han blåste alla sju ljusen i ett andetag, och öppnade presenten som var med upp till sängen innan vi alla traskade ner för trappan. Där väntade pakethögen och kalasfrukostdukning. Vi äter inte frukost ihop hela familjen så ofta, så då känns det extra högtidligt att göra det just en föllseda.  

Precis nu - klockan 22.21 - men för sju år sedan, föddes Vincent. Efter 19 timmars arbete. Mitt första barn och allt var helt nytt. Full pott fick han på den där apgarskalan, och jag kallade honom mest tjockis (på grund av sina 4620g) innan jag vant mig vid att säga hans namn. Vi stannade tre dygn på BB innan han vände uppåt i vikt. Och jag hann äta den godaste måltid jag någonsin ätit (levererad av mina föräldrar den tredje dagen), och sova min skönaste tupplur någonsin - nedsjunken djupt i gigantiska kuddar medan Pieter var iväg med Vincent i någon timme. Grattis lilla människa, till sju år på jorden!

Idag - (tänka sig, jag får upp ett blogginlägg samma dag som det inträffat, det var inte igår...) - idag har vi firat Påskafton. Hemma hos mormor och morfar (aka mamma och pappa) en gata ner. Dagen bjöd på knallblå himmel och strålande sol, vilket gav oss ett strålande påskväder när vi promenerade över. Och det var hyfsat varmt i solen, även om det blev väl kyligt efter ett tag när vi satt ute och åt. Men dock - årets äta-ute-vårpremiär brukar ske på påsk, och så blev det i år igen. En rätt harmonisk dag utan för många inslag, men med massor av god mat och godsaker. Fin påskig lördag, helt enkelt. Ja och så lyckades jag tjata med familjen på ett familjefoto. Händer ju inte så ofta att vi fastnar allihop samtidigt. Blev väl inte bästa korten, men kul att ha ändå.

Torsdag 29:e januari klev Marius och Pieter upp först, som vanligt. Minsting är en riktig morgonpigg en, precis som Vincent alltid varit. Och Pieter som ändå ska upp och till jobbet tidigt brukar ta det första passet. Strax därefter vaknade Vincent och Claudia, och de och jag traskade ner och satte oss för att fira födelsedagsfrukost för vår lille ettåring. Med tårta (aka semla) och paket.

Sedan gick Pieter till jobbet, och jag gick iväg och lämnade Vincent och Claudia på skola och dagis. Sedan lämnade jag av Marius hemma hos sin mormor och morfar där han fick vara på förmiddagen så att jag kunde göra klart födelsedagstårtan (och egentligen städa lite mer, men det hann jag inte). 

Tiiidigt tidigt på dygnet den 29:e januari satte värkarna igång. Strax efter att den beräknade dagen passerat. När det blev morgon åkte vi in till förlossningen, och kl 12.05 föddes vår ljusröde grabb (fast just då var han blåbärsblå). Idag fyllde Marius ett år! Mer bilder kommer senare, men här är ett par från idag. Lillvilding aka Mariodören aka Lillebror är nästan (fast bara nästan) ingen bebis längre.

Söndagen bjöd på kanonvinterväder, och var tvugna att dra upp till Stångtjärn. Sol och fem minusgrader. Min andra tur på skidor för vintern (jag som ska åka Tjejvasan, hur nu det ska gå...). Först åkte Claudia lite med mig, några meter fram och tillbaka i sakta mak. Bra att hon i alla fall stod på skidorna en stund! Sedan åkte jag tre varv runt sjön och kände mig lite tryggare i spåret än första turen jag tog. Inte lika mycket som Bambi på hal is. Sedan att 13 min per varv (ca 1,8 km) är urkasst i tid räknat, men det är väl inte det viktiga. Pieter och barnen åkte lite pulka och pulsade i snön på sjön under tiden. Och det var fullt med folk ute, ingen ville missa en av vinterns finaste skiddagar. 



När jag kom tillbaka efter tredje rundan så följde Vincent med mig och han hade fart under skidorna. Körde med mig drygt halva varvet runt tills vi kom till Stångtjärnsstugan där Pieter och syskonen hämtade upp oss i bilen. Alldeles lagom sträcka för Vims, som fått upp både motivaton och fart i år känns det som. Nu måste vi bara se till att åka fler gånger. Först dock - köpa skidor. Ena paret vi hade med oss gick sönder i första backen när Vincent tagit på sig dem, och det andra paret hade vi bara lånat. Så nu får det bli nytt åt båda kidsen. Och på tal om bil så åkte vi hem till mina föräldrar och skrev på köpeavtalet, så vips blev vi bilägare. Rätt länge har vi klarat oss utan bil ändå, trebarnsfamilj och allt.



Nu längtar jag redan till nästa skidtur, jag vill ut i spåren! Få ännu mer vana i benen, och gärna lite träning på köpet. Och sol och frisk luft. Sånt jag är dålig på att skaffa mig.

Idag var Claudias tredje gång på ridskolan. Det är bara tre barn i hennes grupp så det är lugnt och bra, och det går att få mycket hjälp. Hon var jättepeppad på att börja rida, och det var allt bra kul förra gången när hon väl fick upp på hästen efter en första träff som bara var introduktion. De kör varannan ridning och varannan teori, så när det idag var dags för teori igen så ville Claudia först inte åka alls, sa att hon skulle sluta på ridskolan, för hon ville inte lyssna på någon som pratade. Men det krävdes inte så mycket övertalning för att hon skulle följa med.

Väl vid stallet fick vi veta att teori den här dagen innebar att lära sig rykta hästarna, alltså titta på vilka borstar som finns och sedan rykta sin häst (samma som de red på förra gången). Claudia pratar inget här heller (jag har inte skrivit så mycket här på bloggen om hennes selektiva mutism, men det kanske får bli ett samlingsinlägg senare), och är väldigt försiktig. Vill inte stå för nära hästen, knappt klappa. Idag vågade hon borsta lite i alla fall, och kammade lite i manen. Kratsade t o m lite i hoven när läraren höll i. När hon fick en låda att stå på gick det lite bättre, hon är rädd att hästen ska trampa på henne. Huvudet är också rätt läskigt. Hon har i alla fall den snällaste av alla hästarna (Eliza) just nu, och det är bra. Det gör henne lite tryggare att veta. 

Jag är med nära och tvingar inget. Peppar och utmanar försiktigt. Lång väg att gå för den här tösen, men jag tror på det! Fylla hösäckar gör vi varje gång, det är nybörjarnas uppgift. Claudia är med och fyller med hö, och vill absolut själv hänga upp säcken på vågkroken och ta ner den igen, hänga på väggen. 

 

Här kommer ett par foton från förra veckans ridning...

Nästa vecka är det ridning igen. Jag tror att hon längtar. Hon pratar om att hon vill ha en egen häst. Dessutom berättade ridskoleläraren idag att det ska komma en ny nybörjarhäst till stallet, som heter Lisa. Claudias min när hon fick höra det! Lisa är Claudias absoluta favoritnamn, hon döper de flesta av sina gosedjur, smådjur och dockor till det namnet. 

Sista jullovsdagen hälsade vi på hos våra vänner i Sågmyra. Först kommer hälsningen mina barn skickade till polarn Molly när vi äntligen var på väg ("Säg åt Sandra att visa det här för Molly!"), sedan jag och de två småttingarna som är ena rara hålligångare.

Den lilla grusplan i backen vid oss är spolad (av en grym granne), så igår gjorde barnen skridskopremiär på sina nya skrillor, ihop med Pieter. Idag var jag med dem för en liten stund. Claudia vill som vanligt bara åka jättelite, och helst bli dragen, innan hon är färdig. Vincent var upprymd och skrattade varje gång han ramlade (Man blir bättre varje gång man ramlar, vet ni va?!), tills han slog sig lite mer ordentligt, och då var han också färdigskrinnad. Men roligt var det att få ta några skär i de fjorton-något minusgraderna.

Förra helgen var det dags för vårt Sinterklaas-firande med Pieters familj. Efter att ha "satt skon" några helger på raken, sjunigt Sinterklaas-låtar (Vincent har gått och trallat på dem nästan dagligen), och tittat på filmer och i böcker, så avslutade vi som vanligt med pakjesavond - den stora kvällen när Sint kommer med alla paket. Innan vi traskade upp till opa och oma så var det tvunget med lite snölek, när det äntligen kommit lite mer än några få flingor. Tur det eftersom snön smälte bort ett par dagar senare. 

Sedan bort till andra sidan vägen och backen upp för firande med övernattning. Med god mat, en lagom bunt paket, och mysig stämning. 

 

Dankje Sinterklasje! Ses igen nästa år! 

 

Redan i onsdags firades lucia på dagis och i skolan. Claudias dagisfirande var jag med på. Vi var ute precis som förra året, och Pieter jobbade som vanligt. En bunt frusna barn iklädda lussekläder i michelinstuk ovanpå overallerna. En bunt frusna föräldrar i en halvmåne runt. Och så fotoförbud. Och dottern ville att jag skulle stå brevid och hålla hand efter att hon tappat luciakronan i backen och två ljus gått sönder - vilket gjorde att hon inte ville ha krona alls. Och Marius fick sitta någon meter bort i vagnen under regnskyddet. Allt i blaskigt duggregn och halvstorm. Inte jättemysigt. Sedan fick föräldrarna gå hem medan barnen gick in och fikade, och jag tror de hade det klart mysigare resten av dagen. Vincent fick inte ens vara med i något luciatåg, och inga föräldrar heller. Hans firande gick ut på att se på när de äldre barnen gick luciatåg genom gympasalen. Precis som när jag jag gick i samma skola för ett antal år sedan. Det är tur jag fick ett par mysiga första luciafiranden på dagis när Vincent och Claudia var mindre, annars hade jag känt mig rätt snuvad på konfekten, liksom.

Hur som helst, igår var det lucia på riktigt. Vi firade genom att gå över till mormor och morfar sen eftermiddag (dit också Emanuel och Oskar anlänt för att stanna över jul). Claudia som efterlängtad Lucia, i nyköpt guldig luciakrona. Och så lussefikade vi. Det var mysigt.

Hejhej! Här är hasselnötsgubbarna som jag och Claudia pysslade ihop i måndags när vi för en gångs skull fick hela två timmars mor-och-dotter-tid vid pysselbordet medan Vincent var i skolan och Marius sov.

 

 

Pumpan är på plats och barnen har gått bus-eller-godis till mormor och morfar. Halloween börjar sätta sig som en riktigt rolig högtid. Innan jag fick barn var jag mest så där vanligt vad-är-det-här-för-nytt-skeptisk. Men det har försvunnit. Vi behöver en glad och färgglad högtid den här mörka årstiden.

Idag fyller Marius nio månader, trekvarts år.