Det känns tomt när jag går förbi lasarettet, som om något viktigt saknas. Utsikten är fel, tomrummet är lika mycket psykiskt som det är fysiskt.

(till vänster är Nisserska, till höger ambulansbyggnaden, och rakt fram jobbar Pieter)


Det är den gamla kvinnokliniken som är riven. Där föddes jag för 30 år sedan, där föddes Emanuel 19 månader senare (jag stod i korridoren som syns där borta på bilden och vinkade mot fönstret där Annette och nyfödde Emanuel låg), och där föddes Vincent för snart 2,5 år sedan. Nu finns den inte mer. Bara några dagar innan Claudia föddes flyttades verksamheten över i tillfälliga lokaler - ett stort husblock uppbyggt av moduler. Det ska stå kvar i tre år tills en ny kvinnoklinik är uppbyggd på platsen där den gamla låg.


Jag... två timmar gammal


Här finns några artiklar från DT om rivningen och om modulerna:
Rivning av BB tar lång tid
Stor säkerhet när kvínnokliniken rivs
"Känns både skönt och tråkigt"
Kvinnoklinikens moduler invigda
Nu rivs gamla kvinnokliniken
Tillfälligt BB byggs

Och här hittade jag en intressant artikel om den nya kvinnokliniken som byggs upp (från fastighetochbostadsratt.com):
Nya kliniker vid Falu Lasarett

Och här ytterligare info med bild på hur det kan komma att se ut (från www.byggvarlden.se):
ByggPartner bygger kvinnoklinik

Det känns lite lustigt att OM (utan att skapa några spekulationer) vi skulle få ett tredje barn så skulle troligtvis alla tre vara födda i samma stad, på samma sjukhus, men i helt olika lokaler.