Igår fyllde vår lilla minsting elva månader, vilket innebär att det bara är en ynka liten månad tills han fyller ett helt år. Hur har det gått till? Fast nog känns det som att han typ alltid varit hos oss, så det här året har (som åren väl brukar) gått både snabbt och långsamt på samma gång.

Han pratar mycket nu, "dä" och "titta" och "titta dä" och "ti ta" (=ticktack) och "ääääh" (som med dov stämma härmar katterna), och mamma och pappa (eller det tror vi i alla fall). Och han är överallt högt och lågt och klättrar upp på pallar och soffor och allt han kommer åt. Och trycker på knappar och älskar fortfarande dvd-spelaren, drar ut skivor, öppnar kylen och frysen (och äter julgodis i smyg). 

Marius tog sina tre första steg på juldagen, först två steg några gånger mellan pappa och oma, och sedan tre när jag var med. Men han är inte så lättflirtad med gången, även om han sedan många månader gått obehindrat utefter och mellan saker. Nu handlar det mest om att han ska vilja, och tro att han kan.



Marius torra kinder som han haft sedan hösten kom verkar bättre nu. Kanske hjälper aloe vera-krämen jag köpte när jag och Sandra var på aloe-spa-prova-på-kväll för några veckor sedan. OCh han verkar inte reagera på tomat så mycket längre, som han gjort innan. Däremot vägrar han en del mat nu, han som åt allt för några månader sedan. Han gillar inte ägg till exempel, och ofta måste man trycka in en sked mat i hans mun mot hans vilja för att han ska smaka och inse att det är gott. Han har ända sedan han började med riktig mat fått både puréer och plockmat, och så fortsätter vi. Vi matar omväxlande med att han äter själv. Bäst är när han får äta själv med händerna, för då är han sysselsatt och nöjd. Tills han börjar kasta mat på golvet - då är han mätt. Eller så var det inte gott. 

Vinka, klappa händerna, dansa, sjunga, sånt han gör mycket. Det rycker i kroppen när han hör bra musik. Och vinkningarna är fortfarande gulliga handledsvinkevink. Klockan är fortfarande poppis, även om han inte är riktigt lika fascinerad av klockor längre. Klättra i trappor kan han galant. Idag hade Pieter glömt grinden nere öppen medan jag var på ovanvåningen, och jag hörde ett glatt tjattrande i trappen. Då var han precis på väg up för översta trappsteget, toknöj. 

Han sover fortfarande halvtaskigt. Vaknar gärna lite då och då på natten och skriker. Ofta går han att söva om, men ganska ofta är han också vaken länge innan vi lyckas få honom att somna igen. Och han har en hosta sedan flera månader tillbaka som nästan gått över men ändå inte riktigt.

Lillvildingen, Mariodören, Marrebarre, Minsting, Lillebror, Kräkan Kooistra. Kärt barn har många namn.

Fyra tänder har han förresten. Alla har poppat upp i tur och ordning (vänster nere, vänster uppe, höger nere, höger uppe) under december månad. Den första kom första decemberveckan och den sista nu sista veckan.

På julaftons morgon tassade Annette runt till alla oss som sov och väckte oss i tomteluva med lykta och pingla. Som varje år. Och vi tassade ner till juldukat frukostbord mellan levande ljus och sandbakelser.



På förmiddagen fejades det med mat och annat, och bland annat tog jag och Annette en liten promenad runt i området med barnvagn när Marius skulle sova. Underbart julaftonsväder! Kallt och frostigt och med solglimtar på de vita träden. Skön andningspaus.

Den lilla grusplan i backen vid oss är spolad (av en grym granne), så igår gjorde barnen skridskopremiär på sina nya skrillor, ihop med Pieter. Idag var jag med dem för en liten stund. Claudia vill som vanligt bara åka jättelite, och helst bli dragen, innan hon är färdig. Vincent var upprymd och skrattade varje gång han ramlade (Man blir bättre varje gång man ramlar, vet ni va?!), tills han slog sig lite mer ordentligt, och då var han också färdigskrinnad. Men roligt var det att få ta några skär i de fjorton-något minusgraderna.

Det lackar mot jul! Det är mycket som ska göras - i bemärkelsen "som vi vill göra", och man hinner ju inte allt, speciellt inte när det viktigaste är att det ska vara mysigt och trevligt. Så det kanske inte blev något lussekattsbak i år, eller några ovanligt fina paketinslagningar. Men vi strosade upp till affären och köpte gran i snön av vår gransäljarnisse som står där varje år. Och vi gjorde ett pepparkaksslott och pysslade smällkarameller till granen ihop, jag och de stora barnen. 

Och vet ni, inatt och idag har det snöat! Och det är minusgrader och vi kommer få en vit jul. Kan man tänka sig, en sån rysare det har varit. Så nu önskar vi er alla en god jul (med en teckning som Vincent ritade igår)! Imorgon är det dan före dan och några gobitar har vi sparat till den tjutredje, när vi flyttar en gata ner - som att göra marsipangodisar och lacka julklappar. Hoppas ni allesammans får en mysig jul med mycket glädje, god mat, trevligt umgänge, och en och annan julklapp.

 

 

I år uppgraderade jag de senaste årens "enklast möjliga hus" till ett något roligare pepparkaksslott. Vincent och Claudia fick så klart vara med och dekorera. Nu står det så fint i vår hylla, även om ena taket hunnit rasa. Det har jag lovat att laga, så det lär väl blandas mer kristyr någon dag snart. Mysig julstämning är det i alla fall.

Förra helgen var det dags för vårt Sinterklaas-firande med Pieters familj. Efter att ha "satt skon" några helger på raken, sjunigt Sinterklaas-låtar (Vincent har gått och trallat på dem nästan dagligen), och tittat på filmer och i böcker, så avslutade vi som vanligt med pakjesavond - den stora kvällen när Sint kommer med alla paket. Innan vi traskade upp till opa och oma så var det tvunget med lite snölek, när det äntligen kommit lite mer än några få flingor. Tur det eftersom snön smälte bort ett par dagar senare. 

Sedan bort till andra sidan vägen och backen upp för firande med övernattning. Med god mat, en lagom bunt paket, och mysig stämning. 

 

Dankje Sinterklasje! Ses igen nästa år! 

 

Redan i onsdags firades lucia på dagis och i skolan. Claudias dagisfirande var jag med på. Vi var ute precis som förra året, och Pieter jobbade som vanligt. En bunt frusna barn iklädda lussekläder i michelinstuk ovanpå overallerna. En bunt frusna föräldrar i en halvmåne runt. Och så fotoförbud. Och dottern ville att jag skulle stå brevid och hålla hand efter att hon tappat luciakronan i backen och två ljus gått sönder - vilket gjorde att hon inte ville ha krona alls. Och Marius fick sitta någon meter bort i vagnen under regnskyddet. Allt i blaskigt duggregn och halvstorm. Inte jättemysigt. Sedan fick föräldrarna gå hem medan barnen gick in och fikade, och jag tror de hade det klart mysigare resten av dagen. Vincent fick inte ens vara med i något luciatåg, och inga föräldrar heller. Hans firande gick ut på att se på när de äldre barnen gick luciatåg genom gympasalen. Precis som när jag jag gick i samma skola för ett antal år sedan. Det är tur jag fick ett par mysiga första luciafiranden på dagis när Vincent och Claudia var mindre, annars hade jag känt mig rätt snuvad på konfekten, liksom.

Hur som helst, igår var det lucia på riktigt. Vi firade genom att gå över till mormor och morfar sen eftermiddag (dit också Emanuel och Oskar anlänt för att stanna över jul). Claudia som efterlängtad Lucia, i nyköpt guldig luciakrona. Och så lussefikade vi. Det var mysigt.