Här kommer sista delen av vår två veckor långa Bohuslänsemester. Den nya lilla gäststugan hann vi nästan grundmåla klart första lagret. Den blev fin vit, men ska bli gul. Jag och Annette var iväg och möbelshoppade, och fick hemlevererat en stor fin våningsäng som jag skruvade ihop med lite hjälp av Pieter och barnen. Den är bred nedtill och rymmer många. Blev genast barnens favoritlekplats.


Vi tränade Claudia på att gå utan blöja och hon fick på sig sina nya Pippi-trosor. Det gick inte så bra, men värt lite övning i alla fall. Sedan dök mina bröder upp, den första med fru och den andra med barn, och det var full rulle i ett par dagar.


Vädret var som den här sommaren varit mest, väldigt växlande, med regn och mulet men även en hel del sol mellan varven. Blåsigt mest hela tiden också, perfekt för att testa drakens vingar. Vi hann med ett besök i Fjällbaka där vi åt, och där jag och Pieter klättrade upp till Kungsklyftan medan barnen stannade i havsnivå på en rolig lekplats med mormor och morfar. Riktigt fint där uppe. Jag släpade inte med mig kameran men hade mobilen som reserv.


Daftöland och Rossöstrandmyset klämde vi in på en solig heldag. Vincent var helt lyrisk över att äntligen få komma in på den stora lekplatsen som blivit mininöjespark. Han sprang runt som en rusig fnissande kalv och klättrade på alla skepp, vadade i poolerna, åkte mini-Flumeride och det höga tornet tillsammans med Pieter, och utnyttjade parken till fullo. Claudia var lite liten än men trivdes hon med. Vi föräldrar var väl måttligt roade, även om det alltid är roligt att se sina barn ha kul.

Ännu härligare var timmarna vid stranden. Vi behövde verkligen lite lugnt strandhäng. Det stod högt på att-göra-listan, och hade inte riktigt hunnits med än de här väderhalvtaskiga veckorna. Men nu äntligen. Vi mötte först upp med Annette och Lasse och när vi badat, lunchfikat och lekt och myst i solen så byttes de ut mot min sommarvän Sofia med familj.

Och med det var vår Bohuslänsemester slut för året. Två veckor behövde jag. Förra året kändes det så snopet att åka hem efter bara en dryg vecka, jag var inte alls klar. Men i år prickade jag nog ändå in alla måsten och det kändes som att jag kunde släppa taget om stugan med tillfredställelse. Vi ses nästa år, kära hav och kära klippor!