HUS/HEMInuti och utanför
Dagen för beräknad bebis - dvs dagen innan Marius föddes. Och så tre veckor efter att han kikade ut.
När Marius kom till familjen
Tisdag 28 januari var BF - beräknat datum för vår bebis. Jag hade hoppats att den skulle komma någon vecka tidigt, för jag var tung och less och satt bara i soffan på slutet. Den fick i alla fall inte passera bf, och definitivt inte vänta ända till februari. Ett par dagar innan åkte vi med Vincent och Claudia till Babyproffsen för att de skulle få välja varsin present åt sitt lillsyskon (som de kallade Lilla My medan den låg i magen), och på själva beräknade dagen slog vi in dem i paket, och barnen ritade varsin etikett (Vincent ritade en gunghäst och Claudia skrev sitt namn). Ingen bebis än, och min mage var rätt så gigantisk.
Dagen kom och gick, och jag tog mig upp ur soffan på kvällen för att gå en promenad runt kvarteret. Jag gjorde samma sak när Claudia föddes. Då hade jag haft känningar hela dagen, tog en kvällspromenad och så drog det igång vid tiotiden när jag satt i soffan igen. Den här gången startade inget på kvällen och jag gick och la mig allt mer less. Klockan ett vaknade jag och kände något som liknade en värk. Och sen kunde jag inte sova mer. Efter ett par timmar väckte jag Pieter för det var helt klart igång. Jag åt lite snabbfrukost och tog ett bad, Pieter ringde mina föräldrar som hade dygnsjour (våra föräldrar hade vartannat dygn), och de kom över med bilen. Vi tog det lugnt, satt i soffan i mörkret, lyssnade på musik, ringde förlossningen, drack te. Efter ett tag kom Vincent ner. Till slut tyckte Pieter vi skulle åka in. Jag hade det rätt lugnt fortfarande. Precis när vi var på väg kom också Claudia ner så vi hann säga hej då till båda, kändes som ett bra överlämnande till barnvakterna. Lasse körde oss och vi var framme på förlossningen vid halv sju.
Där fortsatte det att sega sig och jag var uppe och gick och var aktiv på ett sätt jag inte varit de andra gångerna. Jag hade ctg (trådlöst) i band runt magen, som läste av värkarna och bebisens hjärtljud hela tiden. Barnmorskan och barnmorskestudenten som ansvarde för mig var inte helt nöjda med hjärtljuden. De låg på en bra nivå, men de fick ingen stegring i hastigheten vilket man tydligen vill ha. Dessutom var värkarna oregelbundna och inte så väldigt starka (även om jag tyckte de tog i lite mer hela tiden). De beslutade att ta hål på hinnorna för att kunna sätta en skalpelektrod på bebisens huvud för bättre övervakning - och kanske påskynda förloppet lite. Jag bad om Tens som smärtlindring och fick det.
Efter ett längre tag med oregelbundna värkar satte de in värkstimulerande dropp och då drog det igång mer. Mot slutet fick jag lustgas, även om de gav mig det mest för att jag skulle kunna fokusera på andningen, och mindre som smärtlindring. Två timmar efter att droppet sattes in föddes han, en pojke med rött hår! Klockan var 12.05. Han var rätt blå men mådde fint, och det var skönt att äntligen ha honom utanpå magen. Vi blev kvar länge på förlossningen. När vi kom in var det väldigt lugnt, men nu mitt på dagen hade de fullt upp. Det var skönt att bara vara, ta det lugn med den nya lilla bebisen, ringa våra föräldrar och hämta oss lite mer (jag var helt slutkörd). Efter flera timmar fick vi in den där brickan, den med mackor och dricka. Vid femtiden flyttade vi över till BB, jag blev skjutsad i rullstol och Pieter körde plastbaljan med trean, sonen, nykomlingen Marius.
På BB fick vi eget rum med två sängar, badrum, utsikt och värmeskötbord. Lyxigt i de nybyggda lokalerna. Alla nyförlösta hamnar inte på BB numera, utan de som har komplikationsfria förlossningar och friska bebisar kommer till patienthotellet. Vi hoppades på BB eftersom vi borde få ett barn som var s k "tung för tiden" (Vincent var det och Claudia på gränsen), och det fick vi ju också. Det betydde att vi fick BB (yes!), att vi skulle stanna två dygn (minst), och att de skulle hålla koll på Marius blodsockernivå eftersom det är risk att det sjunker för snabbt hos stora barn. Hans nivåer höll sig på en ok gräns hela tiden, bara strax under vad de helst ska ha. Han åt bra och var inte alls slö som de kan bli.
Mitt på dagen när Marius var ett dygn gammal hälsade Vincent och Claudia på (oma skjutsade och mormor hämtade) och fick träffa sin lillebror för första gången. Vi hade tur för egentligen får inga besökare komma till BB, men eftersom vi skulle in till barnläkaren just när storasyskonen kom så var personalen snälla och lät dem komma med. Så första gången de såg Marius så höll han på att undersökas av läkaren. De spanade och var så glada och nyfikna, och när vi fick tillbaka vår bebis så petade och klappade de på honom. Sedan hade vi en riktigt trevlig - och efterhand allt vildare (oj vilka roliga sängar!) - stund på vårt rum, hela familjen.
Efter middagen var det dags för nästa besök. Vi körde med minstingen i sin plastbalja och tog hissen ner till besöksutrymmet på entréplan. Där väntade alla våra föräldrar, och Vincent och Claudia var med igen. Så fick de träffa sitt färska lilla barnbarn för första gången. Vi fick presenter och lite godsaker som piffade upp resten av BB-vistelsen - kex och goda ostar mm.
Två dygn skulle vi stanna för att hålla koll på Marius blodsocker, med risk för att bli kvar längre om det inte såg bra ut. Men han fick okej att åka hem efter eftermiddagens läkarundersökning. Vi hade en skön dag utan planer på vårt rum. Och Marius fick på sig sin tredje uppsättning kläder efter diverse spyor och ersättningsmat blött ner de andra kläderna. Jag passade på att ta lite fina bilder.
Där fortsatte det att sega sig och jag var uppe och gick och var aktiv på ett sätt jag inte varit de andra gångerna. Jag hade ctg (trådlöst) i band runt magen, som läste av värkarna och bebisens hjärtljud hela tiden. Barnmorskan och barnmorskestudenten som ansvarde för mig var inte helt nöjda med hjärtljuden. De låg på en bra nivå, men de fick ingen stegring i hastigheten vilket man tydligen vill ha. Dessutom var värkarna oregelbundna och inte så väldigt starka (även om jag tyckte de tog i lite mer hela tiden). De beslutade att ta hål på hinnorna för att kunna sätta en skalpelektrod på bebisens huvud för bättre övervakning - och kanske påskynda förloppet lite. Jag bad om Tens som smärtlindring och fick det.
Efter ett längre tag med oregelbundna värkar satte de in värkstimulerande dropp och då drog det igång mer. Mot slutet fick jag lustgas, även om de gav mig det mest för att jag skulle kunna fokusera på andningen, och mindre som smärtlindring. Två timmar efter att droppet sattes in föddes han, en pojke med rött hår! Klockan var 12.05. Han var rätt blå men mådde fint, och det var skönt att äntligen ha honom utanpå magen. Vi blev kvar länge på förlossningen. När vi kom in var det väldigt lugnt, men nu mitt på dagen hade de fullt upp. Det var skönt att bara vara, ta det lugn med den nya lilla bebisen, ringa våra föräldrar och hämta oss lite mer (jag var helt slutkörd). Efter flera timmar fick vi in den där brickan, den med mackor och dricka. Vid femtiden flyttade vi över till BB, jag blev skjutsad i rullstol och Pieter körde plastbaljan med trean, sonen, nykomlingen Marius.
På BB fick vi eget rum med två sängar, badrum, utsikt och värmeskötbord. Lyxigt i de nybyggda lokalerna. Alla nyförlösta hamnar inte på BB numera, utan de som har komplikationsfria förlossningar och friska bebisar kommer till patienthotellet. Vi hoppades på BB eftersom vi borde få ett barn som var s k "tung för tiden" (Vincent var det och Claudia på gränsen), och det fick vi ju också. Det betydde att vi fick BB (yes!), att vi skulle stanna två dygn (minst), och att de skulle hålla koll på Marius blodsockernivå eftersom det är risk att det sjunker för snabbt hos stora barn. Hans nivåer höll sig på en ok gräns hela tiden, bara strax under vad de helst ska ha. Han åt bra och var inte alls slö som de kan bli.
Mitt på dagen när Marius var ett dygn gammal hälsade Vincent och Claudia på (oma skjutsade och mormor hämtade) och fick träffa sin lillebror för första gången. Vi hade tur för egentligen får inga besökare komma till BB, men eftersom vi skulle in till barnläkaren just när storasyskonen kom så var personalen snälla och lät dem komma med. Så första gången de såg Marius så höll han på att undersökas av läkaren. De spanade och var så glada och nyfikna, och när vi fick tillbaka vår bebis så petade och klappade de på honom. Sedan hade vi en riktigt trevlig - och efterhand allt vildare (oj vilka roliga sängar!) - stund på vårt rum, hela familjen.
Efter middagen var det dags för nästa besök. Vi körde med minstingen i sin plastbalja och tog hissen ner till besöksutrymmet på entréplan. Där väntade alla våra föräldrar, och Vincent och Claudia var med igen. Så fick de träffa sitt färska lilla barnbarn för första gången. Vi fick presenter och lite godsaker som piffade upp resten av BB-vistelsen - kex och goda ostar mm.
Min längsta promenad sedan förlossningen. Det gick inte fort, men lite skönt att röra en aning på sig ändå. Sedan rullade vi tillbaka vår sovande lilla son till rummet.
Eftersom Marius blodsockernivå var lite på gränsen - och strax under - så fick vi tilläggsmata honom med ersättning (20 ml) efter varje amning, bara för säkerhets skull. Det var Pieters jobb, att mata med en liten spruta. Riktigt slapp efterätt för Marius som bara behövde ligga still och halvsova medan maten rann in in munnen.
Eftersom Marius blodsockernivå var lite på gränsen - och strax under - så fick vi tilläggsmata honom med ersättning (20 ml) efter varje amning, bara för säkerhets skull. Det var Pieters jobb, att mata med en liten spruta. Riktigt slapp efterätt för Marius som bara behövde ligga still och halvsova medan maten rann in in munnen.
Vi finkvällsfikade framför tv:n medan lillbebis mest sov. Märkligt liv på BB, i en säng med en slutkörd kropp och med en ny liten människa i en plastbalja brevis. Skönt och trevligt att ha Pieter med mig den här gången, första gången vi haft enkelrum och första gången han fått sova kvar när vi varit på BB med en nyföding.
Skötbordet på rummet var fint, med 37 graders värme och en mjuk plastdyna som man vänder på precis innan man lägger dit bebisen för att få den uppvärmda sidan uppåt.
Skötbordet på rummet var fint, med 37 graders värme och en mjuk plastdyna som man vänder på precis innan man lägger dit bebisen för att få den uppvärmda sidan uppåt.
Två dygn skulle vi stanna för att hålla koll på Marius blodsocker, med risk för att bli kvar längre om det inte såg bra ut. Men han fick okej att åka hem efter eftermiddagens läkarundersökning. Vi hade en skön dag utan planer på vårt rum. Och Marius fick på sig sin tredje uppsättning kläder efter diverse spyor och ersättningsmat blött ner de andra kläderna. Jag passade på att ta lite fina bilder.
Och så var det bara hemresan kvar. Vi fick våra papper med förlossningsjournalen, klädde på barnet, och gick genom lasarettet och ut genom dörren till snön och skymningen.
Marilou väntade med bilen och körde hem oss, och sedan gick Pieter över till mina föräldrar och hämtade hem Vincent och Claudia. Annette hade lagat fiskgratäng åt oss så vi slapp laga mat den här första kvällen hemma med våra tre barn. Nu var det bara att läka, lära känna minstingen, och börja försöka fungera som trebarnsfamilj.
Marius är här!
Äntligen är vårt tredje barn fött! Han kom bara en dag efter beräknat, klockan 12.05 den 29:e januari 2014. Han är en pojke, han är rödhårig, och han heter Marius.
Han var 53 cm lång och vägde hela 4970 g. Jag hoppades innan att bebisen inte skulle väga över fem kilo (efter att ha fått en på 4,6 och en på 4,3 och dessutom själv väga 10 kg mer än de andra graviditeterna). Det klarade han ju om än med nöd och näppe. Han var s k "tung för tiden" (precis som Vincent), så vi fick ett rum på nybyggda BB för (minst) två dyg, och Marius fick extra blodsockerkontroller. Allt har gått bra och nu är vi hemma och försöker få till nya rutiner. Skriver mer när jag lagt in alla foton och hittat lite mer datortid. Känns väldigt skönt att han äntligen är här nu!
Han var 53 cm lång och vägde hela 4970 g. Jag hoppades innan att bebisen inte skulle väga över fem kilo (efter att ha fått en på 4,6 och en på 4,3 och dessutom själv väga 10 kg mer än de andra graviditeterna). Det klarade han ju om än med nöd och näppe. Han var s k "tung för tiden" (precis som Vincent), så vi fick ett rum på nybyggda BB för (minst) två dyg, och Marius fick extra blodsockerkontroller. Allt har gått bra och nu är vi hemma och försöker få till nya rutiner. Skriver mer när jag lagt in alla foton och hittat lite mer datortid. Känns väldigt skönt att han äntligen är här nu!
Handtagsskydd, vaggbäddning och en ny hylla
Det må vara bra segt att gå hemma och vänta så här (två dagar kvar till bf, damdidam), och jag är så trött och otymplig att jag knappt lyckas fixa med något heller. Men för varje dag blir en liten punkt til avklarad, så på sätt och vis är det ändå bra att bebisen dröjer.
Bland småsaker som fixats på sistone hör t ex att Pieter satte upp en hylla i vardagsrummet härom dagen. Den har stått och väntat på att bli uppsatt i säkert ett halvår, så äntligen.
Bland småsaker som fixats på sistone hör t ex att Pieter satte upp en hylla i vardagsrummet härom dagen. Den har stått och väntat på att bli uppsatt i säkert ett halvår, så äntligen.
Igår lyckades jag med två saker jag tänkt göra länge. Den första var att jag och Claudia bäddade vaggan. Liten och rolig sak, men ändå har det dröjt tills precis på sluttampen. Täcket har mystiskt försvunnit - vi har letat överallt - så nu får den fina filten från Polarn o Pyret utgöra täcke istället.
Skötbordet tänkte vi ut när vi väntade Vincent. Vi köpte en lagerbokhylla som Pieter snickrade om och målade vit. Och så sydde vi tunna vita draperier för att dölja förvaringen under. När Pieter bar upp skötbordet från förrådet i veckan så var draperierna så slitna och gulnade att de inte alls kändes roliga, så jag sydde nya av ett tyg jag hade hemma. Genast blev det ett helt nytt skötbord! Pieter föreslog att jag skulle sy en liten dörr in till kattlådan under, så vi slipper se den (annars hade draperiet fått sluta ovanför lådan), så det gjorde jag och det blev riktigt bra.
Jo förresten, medan jag satt i tv-soffan lagade jag även två par byxor och ett litet flagghänge att ha på barnvagnen. Tror det varit trasigt ända sedan innan Claudia föddes. Nu har den trasiga flaggan fått nya band och känns som ny.
Tro nu bara inte att jag har någon som helst ork att tala om. Jag har t o m slutat åka till skolan för kroppen pallar inte. Men många bäckar små... Lyckas jag fixa en grej under loppet av några dagar så får jag vara nöjd. Och bebis får som vanligt gärna komma ungefär nu.
Skötbordet tänkte vi ut när vi väntade Vincent. Vi köpte en lagerbokhylla som Pieter snickrade om och målade vit. Och så sydde vi tunna vita draperier för att dölja förvaringen under. När Pieter bar upp skötbordet från förrådet i veckan så var draperierna så slitna och gulnade att de inte alls kändes roliga, så jag sydde nya av ett tyg jag hade hemma. Genast blev det ett helt nytt skötbord! Pieter föreslog att jag skulle sy en liten dörr in till kattlådan under, så vi slipper se den (annars hade draperiet fått sluta ovanför lådan), så det gjorde jag och det blev riktigt bra.
Det sista jag lyckades med igår var att sy skydd till handtagen på den nya vagnen. Min fina Kronan Duo/S. Den har nämligen en typ av skumgummiliknande handtag som katterna älskar att riva i - Aries rev sönder handtaget på vår första sittvagn. Så när jag kom på den här idén och nu dessutom lyckats genomföra den känns det riktigt bra! Tanken är att man sätter på skydden när vagnen står inne, men det är ju så klart möjligt att ha dem på hela tiden också om man vill det.
Jo förresten, medan jag satt i tv-soffan lagade jag även två par byxor och ett litet flagghänge att ha på barnvagnen. Tror det varit trasigt ända sedan innan Claudia föddes. Nu har den trasiga flaggan fått nya band och känns som ny.
Tro nu bara inte att jag har någon som helst ork att tala om. Jag har t o m slutat åka till skolan för kroppen pallar inte. Men många bäckar små... Lyckas jag fixa en grej under loppet av några dagar så får jag vara nöjd. Och bebis får som vanligt gärna komma ungefär nu.
Sju dagar till bebis, eller?
Nu är det precis en vecka till beräknad bebbe. Fast den får gärna komma lite tidigare tycker jag, men den som lever får se. Så vi går väl runt här i vårt ingenmansland ett tag till och väntar.
Idag är både Pieter och Claudia hemma med feber och förkylning (Claudia fick bli hemhemtad strax efter lunch), och jag är hemma eftersom kroppen måste vila. Så bara storebror är på dagis. Eftersom Pieter har jobbledigt måndag och torsdag, och jag tänkt vara hemma på fredag, så är det bara två dagisdagar den här veckan och då kan han lika gärna få vara där så vi tre sjuklingar slash preggosar kan ta det lite lugnt. Får hoppas alla piggar på sig snabbt, vi ska ju trots allt orka med en bebis i familjen väldigt snart.
Idag är både Pieter och Claudia hemma med feber och förkylning (Claudia fick bli hemhemtad strax efter lunch), och jag är hemma eftersom kroppen måste vila. Så bara storebror är på dagis. Eftersom Pieter har jobbledigt måndag och torsdag, och jag tänkt vara hemma på fredag, så är det bara två dagisdagar den här veckan och då kan han lika gärna få vara där så vi tre sjuklingar slash preggosar kan ta det lite lugnt. Får hoppas alla piggar på sig snabbt, vi ska ju trots allt orka med en bebis i familjen väldigt snart.
90% gravid
Nu testar jag att blogga från mobilen!
90%?! Okej för att det känns som att jag varit gravid (dvs trött, grinig och tjock) ett helt år redan, men hur gick det här till?! Jag hinner inte riktigt med. Fast det känns roligt, även om det är tungt nu. Önskar bara att vi hann fota familjen och magen. Den här gravven är helt klart mindre fokuserad och dokumenterad än de andra.
Edit: Det fungerade inte jättebra med mobilbloggande, jag kunde inte lägga upp bilden i rätt storlek (den blev beskuren, jag har rättat till nu) bland annat. Det kommer nog inte bli en vana.
En månad kvar...
Idag är det den 28:e december. Det betyder exakt en månad kvar till beräknad bebis. Dags att börja gissa, vem är det vi väntar på? Hjälp oss klura!
- Vilken dag föds bebbe (beräknad 28 januari alltså)?
- Vikt och längd?
- Rödhårig eller inte?
- Pojke eller flicka?
- Vilken dag föds bebbe (beräknad 28 januari alltså)?
- Vikt och längd?
- Rödhårig eller inte?
- Pojke eller flicka?
Lite gissningshjälp: Vincent föddes tre dagar före beräknad dag, 4620g, 52 cm, rödhårig. Claudia föddes precis på beräknad dag, 4340g, 51 cm, blond.
Och kom gärna med massor av namnförslag också för vi har lite svårt att komma överrens den här gången. Det får inte börja på V, C eller K, men gärna på A, F eller S.
Hej lilla bebis!
Säg hej till lilla trean!
Igår var vi på rutinultraljud och såg vår minsta lilla för första gången. Att det ska kännas så overkligt innan man får se den på bild, som att det inte är någon bebis där inne. Men det är det. En alldeles fin liten bebis som är arton veckor gammal och har beräknat leveransdatum 28 januari 2014.
Igår var vi på rutinultraljud och såg vår minsta lilla för första gången. Att det ska kännas så overkligt innan man får se den på bild, som att det inte är någon bebis där inne. Men det är det. En alldeles fin liten bebis som är arton veckor gammal och har beräknat leveransdatum 28 januari 2014.
Liten viftade med händerna och fingrarna, trampade med de små fötterna, och gjorde akrobatkonster. Underbart med ultraljud! Och skönt att ha det avklarat och kunna pusta ut lite mer. Vincent och Claudia är förväntansfulla. Vincent berättar för mig hur stor mage jag kommer få, Claudia frågar ofta när vår bebis ska komma. Hej lilla bebis!
Risk för avslöjande...
God kväll!
Jag börjar med ett OBS! Om du inte vill veta om bebisen vi väntar på är en flicka eller en pojke så läs inte det här inlägget, och bläddra inte neråt i bloggen.
Först bjuder jag på vår vackra son i dagens outfit (under västen döljer sig en Saga-lånad tröja med Bob Dylan på, eller "Bobbe Dejan" som Vimse säger), för att villa bort er som vill vara nyfikna. Som sagt, sluta läs om du inte vill veta! Efter den här bilden följer stor risk för avslöjande...
Jag tänkte nämligen visa upp vilken garderob lillpyret redan byggt upp, med hjälp av oss här på utsidan. Klart att bebben kommer få använda Vincents gamla kläder (vi har nästan bara unisexkläder, alla möjliga färger och former och mönster), men det är ändå roligt att köpa lite nytt. Och alltid roligt att få såklart.
Idag vågade jag mig på att köpa den första klänningen, när jag äntligen hittade vad jag letade efter. Det är inte lika lätt att hitta söta små klänningar som jag trodde. Iofs är jag inte så mycket för tjejtjejigt, men lite lagom sådär kan vara riktigt gulligt. Som ni förstår (ni som inte redan vet) så är det antagligen en flicka vi väntar på. Ingenting är såklart 100% säkert, men vi fick siffran 98-99% vid ultraljudet. Och bara för att ha det sagt, vem vi än får så är hon eller han lika välkommen. Men nu när vi (så gott som) vet så är det väldigt mysigt att få känna lite extra på söta klänningar, när man bara sneglat på dem tidigare.
Här följder garderoben hittills, när mamsen är inne i vecka 22 (eller på gravidspråk 21+1)...
Imorgon är det jag som får sovmorgon, uuuuunderbart och välbehövligt! Pieters tur att ta morgonen, och kl nio kommer morfar och hämtar för veckans simma/bada/plaska/bada bastu på simhallen. Om nu inte Vincent har feber på morgonen. Han har varit omväxlande sprudlande och väldigt grinig idag och jag gissar att det är andra dosen av svininfluensavaccinet som spökar. Han fick sprutan i tisdags, och det tar visst ofta uppemot en vecka för barnen att reagera på den. Hoppas han är frisk imorgon, för badet är en favorit för både Vimse och morfar.
Sov gott!
/Emma
Jag börjar med ett OBS! Om du inte vill veta om bebisen vi väntar på är en flicka eller en pojke så läs inte det här inlägget, och bläddra inte neråt i bloggen.
Först bjuder jag på vår vackra son i dagens outfit (under västen döljer sig en Saga-lånad tröja med Bob Dylan på, eller "Bobbe Dejan" som Vimse säger), för att villa bort er som vill vara nyfikna. Som sagt, sluta läs om du inte vill veta! Efter den här bilden följer stor risk för avslöjande...
Jag tänkte nämligen visa upp vilken garderob lillpyret redan byggt upp, med hjälp av oss här på utsidan. Klart att bebben kommer få använda Vincents gamla kläder (vi har nästan bara unisexkläder, alla möjliga färger och former och mönster), men det är ändå roligt att köpa lite nytt. Och alltid roligt att få såklart.
Idag vågade jag mig på att köpa den första klänningen, när jag äntligen hittade vad jag letade efter. Det är inte lika lätt att hitta söta små klänningar som jag trodde. Iofs är jag inte så mycket för tjejtjejigt, men lite lagom sådär kan vara riktigt gulligt. Som ni förstår (ni som inte redan vet) så är det antagligen en flicka vi väntar på. Ingenting är såklart 100% säkert, men vi fick siffran 98-99% vid ultraljudet. Och bara för att ha det sagt, vem vi än får så är hon eller han lika välkommen. Men nu när vi (så gott som) vet så är det väldigt mysigt att få känna lite extra på söta klänningar, när man bara sneglat på dem tidigare.
Här följder garderoben hittills, när mamsen är inne i vecka 22 (eller på gravidspråk 21+1)...
Imorgon är det jag som får sovmorgon, uuuuunderbart och välbehövligt! Pieters tur att ta morgonen, och kl nio kommer morfar och hämtar för veckans simma/bada/plaska/bada bastu på simhallen. Om nu inte Vincent har feber på morgonen. Han har varit omväxlande sprudlande och väldigt grinig idag och jag gissar att det är andra dosen av svininfluensavaccinet som spökar. Han fick sprutan i tisdags, och det tar visst ofta uppemot en vecka för barnen att reagera på den. Hoppas han är frisk imorgon, för badet är en favorit för både Vimse och morfar.
Sov gott!
/Emma
Ett litet syskon på bild
I morse var vi på ultraljud! Det är en så häftig grej att jag gärna skulle gå dit en gång om dagen, om man bara fick. Den lilla bebisen var frisk och allt såg bra ut, och den vinkade lite med händerna och rörde sig. Jag minns det som att Vincent sov när vi var på ultraljud med honom i magen, så det var roligt att se en lite livligare krabat nu.
Det beräknade födelsedatumet är 3 juni! Så då har ni ett riktmärke att hålla utkik efter. Några bilder också såklart, sedan ska jag fortsätta göra annonser. Jag jobbar första dagen idag efter en lång och skön julledighet. Vincent är hemma hos mormor och morfar idag, och imorgon blir det dagispremiär för året för honom.
Hoppas ni alla har en lika fin vinterdag som vi har! Idag är en väldans glad dag på alla sätt.
/Emma
En blivande storebror...
Här ser ni en liten tomtekille som matar sin tomte-Lisebergskanin med pepparkakor och övar på att bli en fantastisk storebror i början av juni 2010...
Ja, familjen växer alltså. Vincent ska bli storebror och jag och Pieter tvåbarnsföräldrar. Vi ser fram emot det väldigt mycket, med lite skräckblandad förtjusning tror jag. Än så länge segar sig tiden fram, men jag är ändå inne i fjärde månaden och det är dags att avslöja för hela världen. Många av er vet redan, men det är svårt att nå alla på annat sätt än ryktesvägen. ...och så på bloggen och Facebook så klart.
Idag har jag varit på glukosbelastning på MVC. Det görs för att upptäcka graviditetsdiabetes i tid, och går tillväga på det här mindre behagliga sättet: Jag har varken ätit eller druckit sedan 20.00 igår kväll. Kl 07.45 var jag på MVC och blev först stucken i fingret, för att sedan få hälla i mig två dryga glas koncentrerad sockerlösning (med lite citron för smakens skull). Sedan satt jag i väntrummet i två timmar, stilla, och sedan stick i fingret och blodprov igen. Fina värden! Förra graviditeten fick jag göra samma sak två gånger, och det väntar ytterligare ett test längre fram även den här gången. Sällan är en macka och lite grapejuice så gott som efter ett halvt dygns fastande och två timmars sockerchock.
Nu back to work!
/Emma
Ja, familjen växer alltså. Vincent ska bli storebror och jag och Pieter tvåbarnsföräldrar. Vi ser fram emot det väldigt mycket, med lite skräckblandad förtjusning tror jag. Än så länge segar sig tiden fram, men jag är ändå inne i fjärde månaden och det är dags att avslöja för hela världen. Många av er vet redan, men det är svårt att nå alla på annat sätt än ryktesvägen. ...och så på bloggen och Facebook så klart.
Idag har jag varit på glukosbelastning på MVC. Det görs för att upptäcka graviditetsdiabetes i tid, och går tillväga på det här mindre behagliga sättet: Jag har varken ätit eller druckit sedan 20.00 igår kväll. Kl 07.45 var jag på MVC och blev först stucken i fingret, för att sedan få hälla i mig två dryga glas koncentrerad sockerlösning (med lite citron för smakens skull). Sedan satt jag i väntrummet i två timmar, stilla, och sedan stick i fingret och blodprov igen. Fina värden! Förra graviditeten fick jag göra samma sak två gånger, och det väntar ytterligare ett test längre fram även den här gången. Sällan är en macka och lite grapejuice så gott som efter ett halvt dygns fastande och två timmars sockerchock.
Nu back to work!
/Emma
ARKIV
