HUS/HEMInuti och utanför
Dagen för beräknad bebis - dvs dagen innan Marius föddes. Och så tre veckor efter att han kikade ut.
Kusinbesök och mormorfödelsedag
I helgen var Emanuel, Nina och Oskar och hälsade på. Första gången de träffade nytillskottet i familjen, lilla Marius.
Och så firade vi Annette (mormor/farmor) som fyllde år, med födelsedagslunch. Trevliga dagar!
Och så firade vi Annette (mormor/farmor) som fyllde år, med födelsedagslunch. Trevliga dagar!
Vincent och Claudia fick fixa tårtan (med mormor som hjälp), och de var så stolta över hur fin den blev. Söta barn. Lyxfika var det med semlor dessutom, smarrigt. Så blev det lite fotosession, med mina föräldrar och alla deras gemensamma barnbarn.
Första gången Oskar och Marius träffades, så vi passade på att ta lite kort på småkusinerna. I matchande Molo-suits bara för att det är kul. Det blir roligt att se dem om ett år, och se om Marius vuxit ifatt sin kusin.
Han Solo har tappat en tand
I lördags var det dags för barnkalas igen för unge herrn, den här gången med Star Wars-tema. Vincent ville vara Han Solo, så så här skickade vi iväg honom:
För nästan ett och ett halvt år sedan tappade Vincent sina två första tänder, de i underkäken fram. Han var ju tidig att tappa (4,5 år), men det har dröjt ända till nu för tredje tanden att lossna. Han gillar det inte, så han har varit ytterst försiktig med sin lösa tand, men när den väl ramlat ur kändes visst bättre. Och tandfén kom med en guldpeng på natten, eller snarare - hon förtrollade tanden till en peng, säger Vincent, och triumferande "Ni som inte tror på magi!" Nu är tanden brevid också lös så den trillar nog ut vilken dag som helst. Han ser annorlunda ut, och låter annorlunda också, de där s-en har blivit mer läspande. Gulligt.
För nästan ett och ett halvt år sedan tappade Vincent sina två första tänder, de i underkäken fram. Han var ju tidig att tappa (4,5 år), men det har dröjt ända till nu för tredje tanden att lossna. Han gillar det inte, så han har varit ytterst försiktig med sin lösa tand, men när den väl ramlat ur kändes visst bättre. Och tandfén kom med en guldpeng på natten, eller snarare - hon förtrollade tanden till en peng, säger Vincent, och triumferande "Ni som inte tror på magi!" Nu är tanden brevid också lös så den trillar nog ut vilken dag som helst. Han ser annorlunda ut, och låter annorlunda också, de där s-en har blivit mer läspande. Gulligt.
När Marius kom till familjen
Tisdag 28 januari var BF - beräknat datum för vår bebis. Jag hade hoppats att den skulle komma någon vecka tidigt, för jag var tung och less och satt bara i soffan på slutet. Den fick i alla fall inte passera bf, och definitivt inte vänta ända till februari. Ett par dagar innan åkte vi med Vincent och Claudia till Babyproffsen för att de skulle få välja varsin present åt sitt lillsyskon (som de kallade Lilla My medan den låg i magen), och på själva beräknade dagen slog vi in dem i paket, och barnen ritade varsin etikett (Vincent ritade en gunghäst och Claudia skrev sitt namn). Ingen bebis än, och min mage var rätt så gigantisk.
Dagen kom och gick, och jag tog mig upp ur soffan på kvällen för att gå en promenad runt kvarteret. Jag gjorde samma sak när Claudia föddes. Då hade jag haft känningar hela dagen, tog en kvällspromenad och så drog det igång vid tiotiden när jag satt i soffan igen. Den här gången startade inget på kvällen och jag gick och la mig allt mer less. Klockan ett vaknade jag och kände något som liknade en värk. Och sen kunde jag inte sova mer. Efter ett par timmar väckte jag Pieter för det var helt klart igång. Jag åt lite snabbfrukost och tog ett bad, Pieter ringde mina föräldrar som hade dygnsjour (våra föräldrar hade vartannat dygn), och de kom över med bilen. Vi tog det lugnt, satt i soffan i mörkret, lyssnade på musik, ringde förlossningen, drack te. Efter ett tag kom Vincent ner. Till slut tyckte Pieter vi skulle åka in. Jag hade det rätt lugnt fortfarande. Precis när vi var på väg kom också Claudia ner så vi hann säga hej då till båda, kändes som ett bra överlämnande till barnvakterna. Lasse körde oss och vi var framme på förlossningen vid halv sju.
Där fortsatte det att sega sig och jag var uppe och gick och var aktiv på ett sätt jag inte varit de andra gångerna. Jag hade ctg (trådlöst) i band runt magen, som läste av värkarna och bebisens hjärtljud hela tiden. Barnmorskan och barnmorskestudenten som ansvarde för mig var inte helt nöjda med hjärtljuden. De låg på en bra nivå, men de fick ingen stegring i hastigheten vilket man tydligen vill ha. Dessutom var värkarna oregelbundna och inte så väldigt starka (även om jag tyckte de tog i lite mer hela tiden). De beslutade att ta hål på hinnorna för att kunna sätta en skalpelektrod på bebisens huvud för bättre övervakning - och kanske påskynda förloppet lite. Jag bad om Tens som smärtlindring och fick det.
Efter ett längre tag med oregelbundna värkar satte de in värkstimulerande dropp och då drog det igång mer. Mot slutet fick jag lustgas, även om de gav mig det mest för att jag skulle kunna fokusera på andningen, och mindre som smärtlindring. Två timmar efter att droppet sattes in föddes han, en pojke med rött hår! Klockan var 12.05. Han var rätt blå men mådde fint, och det var skönt att äntligen ha honom utanpå magen. Vi blev kvar länge på förlossningen. När vi kom in var det väldigt lugnt, men nu mitt på dagen hade de fullt upp. Det var skönt att bara vara, ta det lugn med den nya lilla bebisen, ringa våra föräldrar och hämta oss lite mer (jag var helt slutkörd). Efter flera timmar fick vi in den där brickan, den med mackor och dricka. Vid femtiden flyttade vi över till BB, jag blev skjutsad i rullstol och Pieter körde plastbaljan med trean, sonen, nykomlingen Marius.
På BB fick vi eget rum med två sängar, badrum, utsikt och värmeskötbord. Lyxigt i de nybyggda lokalerna. Alla nyförlösta hamnar inte på BB numera, utan de som har komplikationsfria förlossningar och friska bebisar kommer till patienthotellet. Vi hoppades på BB eftersom vi borde få ett barn som var s k "tung för tiden" (Vincent var det och Claudia på gränsen), och det fick vi ju också. Det betydde att vi fick BB (yes!), att vi skulle stanna två dygn (minst), och att de skulle hålla koll på Marius blodsockernivå eftersom det är risk att det sjunker för snabbt hos stora barn. Hans nivåer höll sig på en ok gräns hela tiden, bara strax under vad de helst ska ha. Han åt bra och var inte alls slö som de kan bli.
Mitt på dagen när Marius var ett dygn gammal hälsade Vincent och Claudia på (oma skjutsade och mormor hämtade) och fick träffa sin lillebror för första gången. Vi hade tur för egentligen får inga besökare komma till BB, men eftersom vi skulle in till barnläkaren just när storasyskonen kom så var personalen snälla och lät dem komma med. Så första gången de såg Marius så höll han på att undersökas av läkaren. De spanade och var så glada och nyfikna, och när vi fick tillbaka vår bebis så petade och klappade de på honom. Sedan hade vi en riktigt trevlig - och efterhand allt vildare (oj vilka roliga sängar!) - stund på vårt rum, hela familjen.
Efter middagen var det dags för nästa besök. Vi körde med minstingen i sin plastbalja och tog hissen ner till besöksutrymmet på entréplan. Där väntade alla våra föräldrar, och Vincent och Claudia var med igen. Så fick de träffa sitt färska lilla barnbarn för första gången. Vi fick presenter och lite godsaker som piffade upp resten av BB-vistelsen - kex och goda ostar mm.
Två dygn skulle vi stanna för att hålla koll på Marius blodsocker, med risk för att bli kvar längre om det inte såg bra ut. Men han fick okej att åka hem efter eftermiddagens läkarundersökning. Vi hade en skön dag utan planer på vårt rum. Och Marius fick på sig sin tredje uppsättning kläder efter diverse spyor och ersättningsmat blött ner de andra kläderna. Jag passade på att ta lite fina bilder.
Där fortsatte det att sega sig och jag var uppe och gick och var aktiv på ett sätt jag inte varit de andra gångerna. Jag hade ctg (trådlöst) i band runt magen, som läste av värkarna och bebisens hjärtljud hela tiden. Barnmorskan och barnmorskestudenten som ansvarde för mig var inte helt nöjda med hjärtljuden. De låg på en bra nivå, men de fick ingen stegring i hastigheten vilket man tydligen vill ha. Dessutom var värkarna oregelbundna och inte så väldigt starka (även om jag tyckte de tog i lite mer hela tiden). De beslutade att ta hål på hinnorna för att kunna sätta en skalpelektrod på bebisens huvud för bättre övervakning - och kanske påskynda förloppet lite. Jag bad om Tens som smärtlindring och fick det.
Efter ett längre tag med oregelbundna värkar satte de in värkstimulerande dropp och då drog det igång mer. Mot slutet fick jag lustgas, även om de gav mig det mest för att jag skulle kunna fokusera på andningen, och mindre som smärtlindring. Två timmar efter att droppet sattes in föddes han, en pojke med rött hår! Klockan var 12.05. Han var rätt blå men mådde fint, och det var skönt att äntligen ha honom utanpå magen. Vi blev kvar länge på förlossningen. När vi kom in var det väldigt lugnt, men nu mitt på dagen hade de fullt upp. Det var skönt att bara vara, ta det lugn med den nya lilla bebisen, ringa våra föräldrar och hämta oss lite mer (jag var helt slutkörd). Efter flera timmar fick vi in den där brickan, den med mackor och dricka. Vid femtiden flyttade vi över till BB, jag blev skjutsad i rullstol och Pieter körde plastbaljan med trean, sonen, nykomlingen Marius.
På BB fick vi eget rum med två sängar, badrum, utsikt och värmeskötbord. Lyxigt i de nybyggda lokalerna. Alla nyförlösta hamnar inte på BB numera, utan de som har komplikationsfria förlossningar och friska bebisar kommer till patienthotellet. Vi hoppades på BB eftersom vi borde få ett barn som var s k "tung för tiden" (Vincent var det och Claudia på gränsen), och det fick vi ju också. Det betydde att vi fick BB (yes!), att vi skulle stanna två dygn (minst), och att de skulle hålla koll på Marius blodsockernivå eftersom det är risk att det sjunker för snabbt hos stora barn. Hans nivåer höll sig på en ok gräns hela tiden, bara strax under vad de helst ska ha. Han åt bra och var inte alls slö som de kan bli.
Mitt på dagen när Marius var ett dygn gammal hälsade Vincent och Claudia på (oma skjutsade och mormor hämtade) och fick träffa sin lillebror för första gången. Vi hade tur för egentligen får inga besökare komma till BB, men eftersom vi skulle in till barnläkaren just när storasyskonen kom så var personalen snälla och lät dem komma med. Så första gången de såg Marius så höll han på att undersökas av läkaren. De spanade och var så glada och nyfikna, och när vi fick tillbaka vår bebis så petade och klappade de på honom. Sedan hade vi en riktigt trevlig - och efterhand allt vildare (oj vilka roliga sängar!) - stund på vårt rum, hela familjen.
Efter middagen var det dags för nästa besök. Vi körde med minstingen i sin plastbalja och tog hissen ner till besöksutrymmet på entréplan. Där väntade alla våra föräldrar, och Vincent och Claudia var med igen. Så fick de träffa sitt färska lilla barnbarn för första gången. Vi fick presenter och lite godsaker som piffade upp resten av BB-vistelsen - kex och goda ostar mm.
Min längsta promenad sedan förlossningen. Det gick inte fort, men lite skönt att röra en aning på sig ändå. Sedan rullade vi tillbaka vår sovande lilla son till rummet.
Eftersom Marius blodsockernivå var lite på gränsen - och strax under - så fick vi tilläggsmata honom med ersättning (20 ml) efter varje amning, bara för säkerhets skull. Det var Pieters jobb, att mata med en liten spruta. Riktigt slapp efterätt för Marius som bara behövde ligga still och halvsova medan maten rann in in munnen.
Eftersom Marius blodsockernivå var lite på gränsen - och strax under - så fick vi tilläggsmata honom med ersättning (20 ml) efter varje amning, bara för säkerhets skull. Det var Pieters jobb, att mata med en liten spruta. Riktigt slapp efterätt för Marius som bara behövde ligga still och halvsova medan maten rann in in munnen.
Vi finkvällsfikade framför tv:n medan lillbebis mest sov. Märkligt liv på BB, i en säng med en slutkörd kropp och med en ny liten människa i en plastbalja brevis. Skönt och trevligt att ha Pieter med mig den här gången, första gången vi haft enkelrum och första gången han fått sova kvar när vi varit på BB med en nyföding.
Skötbordet på rummet var fint, med 37 graders värme och en mjuk plastdyna som man vänder på precis innan man lägger dit bebisen för att få den uppvärmda sidan uppåt.
Skötbordet på rummet var fint, med 37 graders värme och en mjuk plastdyna som man vänder på precis innan man lägger dit bebisen för att få den uppvärmda sidan uppåt.
Två dygn skulle vi stanna för att hålla koll på Marius blodsocker, med risk för att bli kvar längre om det inte såg bra ut. Men han fick okej att åka hem efter eftermiddagens läkarundersökning. Vi hade en skön dag utan planer på vårt rum. Och Marius fick på sig sin tredje uppsättning kläder efter diverse spyor och ersättningsmat blött ner de andra kläderna. Jag passade på att ta lite fina bilder.
Och så var det bara hemresan kvar. Vi fick våra papper med förlossningsjournalen, klädde på barnet, och gick genom lasarettet och ut genom dörren till snön och skymningen.
Marilou väntade med bilen och körde hem oss, och sedan gick Pieter över till mina föräldrar och hämtade hem Vincent och Claudia. Annette hade lagat fiskgratäng åt oss så vi slapp laga mat den här första kvällen hemma med våra tre barn. Nu var det bara att läka, lära känna minstingen, och börja försöka fungera som trebarnsfamilj.
Tolvdagarsbebisar - en syskonjämförelse
Här är våra tre bebisar, tolv dagar gamla alla tre (förutom Marius som hann bli tretton dagar eftersom tolvdagarskorten inte hanns med, men ni förstår principen). Jag tycker det är så roligt med jämförelsebilder så jag var ju tvungen att fota Marius på samma fårskinnsfäll som jag fotat Vincent och Claudia. Lika men ändå olika, våra tre:
Vincent 22 april 2008, Claudia 15 juni 2010, och Marius 11 februari 2014.
Vincent 22 april 2008, Claudia 15 juni 2010, och Marius 11 februari 2014.
pappa
Vagnspremiär
Idag var det vagnpremiär för mr. M i vår nya fina Kronan. Vi gick de kanske hundra metrarna till den lilla skridskoplanen i backen, barnen åkte lite och vi strosade runt på isen, och sedan gick vi hem igen.
Skönt att lufta oss allihop litegrann. Speciellt mig som suttit inne så gott som hela veckan. Nu börjar alla post-gravid-och-förlossnings-krämpor så sakteliga ge med sig. Nu gäller det att jag hakar på och börjar komma igång också så att jag kan må ännu lite bättre. En knapp vecka kvar tills Pieter börjar jobba igen och allvaret börjar för mig, huvva.
En vecka och en dag
Igår fyllde Marius en vecka. Jag som tänkt uppmärksamma det på något sätt låg istället i feberfrossa på grund av mjölkstockning, inte det minsta kul. Efter en del kämpande så mår jag rätt mycket bättre idag, och de flesta av mina efter-förlossningen-bekymmer börjar bli lite bättre vilket är skönt. Idag firade vi istället en vecka och en dag med att åka till BB:s mottagningsavdelning för att göra hörseltestet de inte lyckades med när vi var kvar på BB. En vecka alltså, bäst att illnjuta av spädistiden nu (mitt i mjölkstockningar och andra krämpor), den varar inte så värst länge.
Jag har börjat göra ett inlägg om förlossningen och dagarna på BB också. Mest med massa bilder, men även en del om hur allt gick till. Det dyker väl upp här så småningom.
Jag har börjat göra ett inlägg om förlossningen och dagarna på BB också. Mest med massa bilder, men även en del om hur allt gick till. Det dyker väl upp här så småningom.
Pyjamasparty
Idag hade jag tänkt fota någon typ av syskonbilder medan det fortfarande var ljust, i matchande tröjor, men Claudia totalvägrade, treåring som hon är. Så jag fick ge upp. Men istället blev det en mer spontan syskonstund i pyjamasar innan sagodags. Så här kommer mina tre pyjamasungar. Och kolla vad stiligt de stora fixade med den lilla...
Hjälp vilka stora små barn vi har!
Hjälp vilka stora små barn vi har!
Lillebror
Jag vill lägga upp en massa bilder! Måste bara hitta orken mellan amningspassen. Det kommer! Här är han i alla fall, vår lillebror Marius på BB i plastsängen på hjul.
Marius är här!
Äntligen är vårt tredje barn fött! Han kom bara en dag efter beräknat, klockan 12.05 den 29:e januari 2014. Han är en pojke, han är rödhårig, och han heter Marius.
Han var 53 cm lång och vägde hela 4970 g. Jag hoppades innan att bebisen inte skulle väga över fem kilo (efter att ha fått en på 4,6 och en på 4,3 och dessutom själv väga 10 kg mer än de andra graviditeterna). Det klarade han ju om än med nöd och näppe. Han var s k "tung för tiden" (precis som Vincent), så vi fick ett rum på nybyggda BB för (minst) två dyg, och Marius fick extra blodsockerkontroller. Allt har gått bra och nu är vi hemma och försöker få till nya rutiner. Skriver mer när jag lagt in alla foton och hittat lite mer datortid. Känns väldigt skönt att han äntligen är här nu!
Han var 53 cm lång och vägde hela 4970 g. Jag hoppades innan att bebisen inte skulle väga över fem kilo (efter att ha fått en på 4,6 och en på 4,3 och dessutom själv väga 10 kg mer än de andra graviditeterna). Det klarade han ju om än med nöd och näppe. Han var s k "tung för tiden" (precis som Vincent), så vi fick ett rum på nybyggda BB för (minst) två dyg, och Marius fick extra blodsockerkontroller. Allt har gått bra och nu är vi hemma och försöker få till nya rutiner. Skriver mer när jag lagt in alla foton och hittat lite mer datortid. Känns väldigt skönt att han äntligen är här nu!
ARKIV
