Vi har bytt dagis. Sökte till ett i området där vi bor och barnen kom in. För en vecka sedan började inskolningen. Barnen finner sig nog till rätta, till viss del, men jag märker på framförallt Vincent att han inte är så glad. Nära till darrläpp. Och jag anar att han kommer tycka det är allt jobbigare nu när han lämnas ensam där. När han inser att det är där han ska vara och inte på det han kallar sitt "riktiga dagis".

Det är så nära att Vincent själv kan cykla, och jag tar Claudia i cykelstolen. Men inte går det fort för det. Idag gick Vims mer än cyklade, och han var så tvungen att vila hela tiden. Det dubbla i mig - att vara stressad för att vi är sena och samtidigt känna den där obehagskänslan över att behöva lämna barnen just där...



Till problemet, det största, som mest finns inuti mig. Jag vantrivs med dagisflytten, gråten står i halsen för att det känns så fel med allting, kan nästan inte andas, det tynger i bröstet. Jag är oerhört känslostyrd, framförallt när det kommer till uppbrott och förändringar. Om ett par månader blir jag av med jobbet och redan där skakas min värld om en hel del just nu. Och ovanpå det den här flytten, från det välkända och bra till något nytt och fel.

För att börja från början. I juni förra året flyttade vi från en hyrestrea i stan till ett kedjehus i ett område i utkanten av Falun. Jag kände då att jag inte var redo att bryta upp också med dagiset, och ville att Vincent skulle ha kvar någon trygghet mitt i allt det nya. Så han gick kvar på sitt dagis och vi skolade även in Claudia där. En cykeltur genom hela stan i uppförsbacke med cykelkärra bakom, ett 25-30 minutersträningspass. Det har fungerat väldigt bra. Slitigt när det regnar och ännu mer i snömodd och halka. Men vi cyklade hela vintern och det gick.

Under första året i huset försökte jag vänja mig vid tanken på att flytta barnen till ett dagis närmare, Pieter har hela tiden velat det. Så vi ställde dem i kö och de kom in. Anledningarna är framförallt dessa: Det är mycket närmare vilket gör det lättare att lämna och hämta barnen. Lättare för mor- och farföräldrar att hjälpa till (de bor också nära). I vinter vet vi inte ens om det fungerar med båda barnen overallklädda i cykelvagnen, det var trångt redan den som var. Bussarna tar evigheter dit bort. Till nya dagiset kan vi alltid promenera. Så får vi förhoppningsvis en chans att lära känna nya barnfamiljer i vårt område, och barnen kanske får vänner som de kan följa med upp i skolan.

Men i mig hände helt andra saker när jag satt på det kalla golvet i det kala nya dagiset första inskolningsdagen. Det kändes bara så fel, fel fel fel. Dagiset är granne med min gamla låg- och mellanstadieskola, och det dök upp vilande panikkänslorna över att inte ha kommit någonstans, att släpa mig fram på samma gamla gator som jag alltid gjort. De som jag befarade skulle ta över när vi flyttade till mitt gamla område men som inte blev så betydande då. Vi har ändå rört oss bortåt, till andra sidor av stan. Men nu plötsligt, nu är jag fast.

Den mest andningstyngande känslan är den över allt vi missar. Att alla Vincents och Claudias kompisar börjar nu efter semestern och leker tillsammans, lär känna varandra allt mer, går på sina små skogsutflykter med ryggsäckar tillsammans, leker i dinosarielandskapet tillsammans, klär ut sig tillsammans, leker att de lagar mat, bygger bilbanor tillsammans. ...tillsammans ...utan mina barn. De är inte där.

Mina barn har ryckts upp från sina sammanhang och hamnat på ett nytt dagis. Ett där jag inte ser ens i närheten av samma engagemang i att skapa kreativa, fantasieggande och mysiga rum och miljöer. Ett dagis där jag inte fått någon känsla för en enda av fröknarna, sånt brukar kännas direkt - om man passar, om det klaffar. Ett dagis där barnen i samma ålder som mina är mycket färre, för få, och där många av barnen jag träffat hittills är varken snälla eller charmiga (även om de säkert växer när man lär känna dem). Vincent har redan hunnit bli retad av några av barnen, och Claudia har bara några få jämnåriga. Jag har bara hört gott om just det här dagiset, från olika håll. Men jag ser det inte.

Jag vill tillbaka... Jag vet bara inte hur det ska gå till. Får vi ens komma tillbaka? Hur ska vi klara vintern? Hur blir det när Vincent börjar i förskoleklass (troligtvis i vårt område, men det vet vi ju inte) och vi ska lämna på olika ställen i stan. Med cykel. Hur kan jag tvinga Pieter att återgå till de långa cykelturerna till andra sidan stan? Hur blir det för oss om jag driver igenom något som han inte vill?

Det är som att hela jag håller på att explodera medan alla människor runt mig säger att vi gjort rätt val, att det är så här det är och ska vara, att det bara är att hålla ut, att det blir bättre, att jag vänjer mig, att barnen vänjer sig, att det bara är att gilla läget.

Men det känns bara så otroligt fel. Och jag kan inte förstå hur jag ska lösa det.