Veckan som gick var riktigt rolig, svår och nästan lite känslosam. Vi hade modell igen, samma tjej som under krokiveckan. Men nu var det omväxlande bläck (med stor kinapensel) och lera - allt efter modell. Bläcken var riktigt svår men sååå kul när jag väl fick till de där rätta ytorna. Jag hade velat ha en hel vecka med sånt här, eller iaf någon dag till, för att nå lite längre än jag hann. 

Bläcket skapade ilska, grrr vad arg man blev - både jag och flera andra pratade om det. Men även lycka. Och jag fick en så stark känsla en gång när jag satt och tecknade och läraren plötsligt dök ner och sa "Titta på pappret nu...! Hur ser teckningen ut, hur känns det, var saknas det något...?" Det var första gången han sa att jag skulle sluta titta på modellen, innan har det bara varit fokus på det man ser eftersom det på pappret är fel medan verkligheten är rätt. Titta på henne så mycket det går, så lite som möjligt på pappret. Nu plötsligt, var jag nästan där, hittade nästan något speciellt i konstverket. Det liksom kändes.

Leran var också jättekul. Vi fick börja med två olika sätt att bygga upp skulpturen - först genom att bygga på små lerbitar och sedan genom att skära bort med kniv från en stor klump. Bygga på vs. skala av alltså. Sedan kombinera de två som vi ville. Modellen höll samma pose länge (från 20 min och uppemot en timme, ibland mer), och roterade hela tiden så att man fick se alla sidor av henne flera gånger under tiden. Ju längre tid vi fick desto roligare kändes det för då kunde jag finslipa kroppsformen allt mer. 



På den här sista modellen jobbade jag vidare på ansiktet efter att hon suttit klart. Orkade inte göra ännu en skulptur från början, så då fokuserade jag på ansiktet (som ju var samma trots ny pose). Kul! Jag ser fram emot när vi får jobba enbart med huvuden i lera, för det kommer så småningom. Ansikten är häftiga!

De rosa byxorna är mina nya arbetsbyxor. Var till Jula i förra veckan för att skaffa mig ett par, efter att ha insett att det bara är dumt att gå till skolan i sina vanliga kläder. Det är så mycket gips, färg och lera att arbetsbyxor är mycket väl på sin plats. Jag anpassar mig allt mer till min nya tillvaro, och det känns mest bara alldeles utmärkt.