Claudia hittade dagens gå-till-jobbet-skiva igår, hon drog ut den ur cd-stället och slängde den i golvet. Ibland krävs det nya metoder för att hitta tillbaka till gamla skivor, för nu var det längesedan jag lyssnade på den, Radioheads Pablo Honey. Riktig nittiotalsnostalgi det här. Hur det nu kan vara nostalgi, det var ju nittiotal alldeles alldeles precis nyss, eller som Vincent skulle säga: "i förrgår". Den mest kända kända låten från skivan är Creep, men den trängs med pärlor som denna:



Det både låter och ser nittiotal ut. Jag undrar just hur tiotalet kommer låta och se ut i efterhand. Tiotalet... vad konstigt det är. Tänk när vi når det nya femtiotalet, eller åttiotalet. Om man nu får uppleva det. Tiden slår knut på sig själv. Fast nu ska jag inte tänka mer på tiden, det är alldeles för obehagligt. Avslutar istället med huvudvickarmusik som jag upptäckte genom filmen Kill Bill för några år sedan. För övrigt en favoritrulle.



Jobbjobb på er!