Det fina med radhusområden

Jag är uppvuxen så här, det är kanske därför jag gillar det så mycket. Även om husen är ganska ospännande i radhusområden (eller kedjehus som de egentligen är här) så är det så mysigt. Bilfria gator, nära till grannar, man är liksom mitt i allt och har ändå sitt eget. Barnen (och katten) kan springa/krypa ut och in, och de hittar lätt nya vänner.

Det bor inga fler barnfamiljer med småttingar på just vår gata, men det bor några uppsättningar mor- och farföräldrar. Huset på vår vänstra flank innebos av ett trevligt äldre par som den här veckan haft två av sina barnbarn boendes, två grabbar på ca 5 och 7 år. De var helschyssta och tog till sig Vincent, gjorde honom delaktig. Som här när sjuåringen visar Vincent olika coola grejer på sin pappas mobil:


Inte för att Vincent förstod så mycket av det (och jag fick hjälpa honom upp på staketet efter att han försökt själv ett tag till sjuåringens instruktioner), men han sa i alla fall efteråt att han ska ha en mobil med spel i när han blir fem år. Och de äldre pojkarna var så gulliga mot Vincent.

Roligt att han hittar lekkamrater bara utanför dörren, och kan springa in och ut hos grannar så här. Och tråkigt att de inte bor där alltid utan bara var på sommarlovsvisit. Men det bor många barnfamiljer i området om man rör sig lite längre från vår lilla krok, så det är väl bara att vi börjar hänga på alla lekplatser som finns utspridda.

Claudia börjar för övrigt bli en klätterapa av rang. Hon kom igång mycket senare än Vincent men håller som bäst på att dra ikapp. Lite för klättrig för sitt eget bästa, men än har hon inte slagit sig allt för många gånger. Vi passar. Hon fortsätter klättra.



De här grannarnas tomt håller på att bli lite smått införlivad i vår. Hoppas de inte blir purkna, fast det har jag svårt att tro. De har själv barnbarn så de vet hur barn är. Fast vi ska nog ändå ta och plantera lite buskar mot den här delen av staketet så att det inte blir lika mycket klättrande fram och tillbaka...


Vincent har sin stickade Totoro-mössa på sig. Bara för att. Om någon undrar. (Totoro är en japansk barnfilmsfigur som Vincent är helförtjust i.)

kommentarer

namn:
spara mig

mejl:


blogg:


kommentar:

trackback
RSS 2.0