Trätågbanan är en favorit, hos båda barnen. Den ena river sönder och öppnar och stänger broar mycket intresserad. Den andra kör runt runt med tågen, allt vildare och högljuddare.

Vi gick inte hemåt förrän vi hunnit både fika och luncha och leka med tåg och sova och se på tremil och läsa sagor och kolla på flygplan och byta ett antal blöjor och prata hus. Vincent fick låna ett par gamla stavar från när jag var liten så att han kunde göra som morfar och gå stavgång på hemvägen. Han hann ända till parkeringen innan han tröttnade. Inte den mest uthålliga grabben i världen.

Och Pieter fick kurera sig hemma under tiden, och röja undan min och barnens morgonröra. Jag var för övrigt uppe strax efter fem i morse. Om någon kände för att tycka lite synd om mig. Kanske kan jag slumra mig till en liten sovmorgon imorgon, om Pieter är tillräckligt på benen för att gå upp med de ohemult morgonpigga barnen. Skulle ju sitta rätt fint.

Det får bli kalasfirande en annan vecka istället. Vincents (så gott som) egenhändigt utvalda present väntar på dig, Anton!