Jag har tömt min mobilkamera och hittade den här söta saken från i somras:


Enda gången jag köpt färdiga barnyoghurtar vad jag kan minnas. Den här var till Vincent, men han var mindre intresserad än tjejen som obemärkt slank ut i köket och tog hans plats.

Vi har låtit henne äta helt själv länge, och någon gång runt ettårsdagen slutade vi mata henne. Gångerna jag matat sedan dess kan räknas på ena handens fingrar. Hon äter bra, om hon äter. Och gör hon det inte så kommer det ett nytt mål inom några timmar.

Vincent matade vi bra mycket längre, för matade vi så åt han, annars inte. När han fyllde två bestämde vi oss för att helt enkelt sluta mata, och så fick han äta eller inte äta. Blir han hungrig så äter han väl, resonerade vi. Och det gör han. Inte allt och inte alltid, han är fortfarande knepig och petig med mat, alldeles för rastlös och ointresserad för att ägna ätandet någon längre stund. Men han kan.

Men skillnaden syns, faktum är att det ofta ligger mer mat utspritt runt Vincent (på golvet, stolen, bordet, barnet) än vad det gör runt Claudia. Jag önskar bara att båda ungarna var lite mindre selektiva i sina matval, men vi fortsätter att bjuda dem på det mesta så kommer väl matglädjen på köpet så småningom. Hoppas jag.