Jättetack för kommentarer på mitt dagisprobleminlägg, både här på bloggen och ni som gett mig input från andra håll! Jag suger åt mig och gråter några brännande tårar (för att det här verkligen illkänns). Jag behöver er för att hjälpa mig och oss att sortera tankarna och strukturera besluten. Jag vet inte var vi landar än. Det är rörigt i mitt huvud. Jag skrev offentligt för att jag vill gräva fram de kloka kommentarer som finns out there. 

Sedan måste jag poängtera en sak, bara så det är tydligt. Alla intryck jag får av det nya dagiset, personalen osv. färgas så klart otroligt mycket av mina känslor. I omvälvande lägen tar mina tolkningar av saker och ting ton av smärtan i allt som jag tvingas lämna, och gör att det nya för mig verkar värre än det säkerligen är. Det här "aldrig mer" är mitt svarta hål. Aldrig mer får mina barn leka just de lekarna med just de barnen i just de rummen med just de fröknarna... Om ett år kanske jag tycker det nya dagiset är toppen, om vi nu inte mot förmodan har valt och lyckats få byta tillbaka (vilket är världens minsta kryphål).

Anyways. Igår och idag har jag knappt kommit ur sängen. Tung som bly har jag varit. Idag var Claudia lika osugen på att vakna, inte så konstigt efter hennes kvällsmangling igår när hon var tokpigg tills klockan blev tio eller så.



Jag brukar inte prata personliga problem i bloggen på det här sättet. Oftast ser ni bara ytligare ting, men ibland uppstår situationer som i alla fall för mig behöver att fler kan ta del av dem. För att lyckas bena ut och strukturera. Tack!