HUS/HEMMina fyra musikaler - men mest Jesus Christ Superstar
Jag har varit på fyra musikaler i mitt liv. Första gav ett starkt intryck - Lés Miserables i London, uppe på balkongen längst fram med knäna tryckta mot kanten. Tillsammans med familjen och det var i mitten/slutet på 90-talet. Min första musikal var en häftig upplevelse som fortfarande lever kvar. Jag har skivan med musiken och lyssnar på den med jämna mellanrum. Svårt att hitta något klipp från när vi var där, men här är en trailer från 2010:
Nästa var Lejonkungen, också den i London. Vi såg den när mina föräldrar, bror, mormor och morfar var för att hälsa på mig medan jag jobbade ett halvår (i Wargrave nära Reading), så 1999 var året. Det var också en stor upplevelse, men framförallt för scenografin eller snarare kostymernas skull. Titta bara:
Några år senare blev vi bjudna av Emanuel och Nina på musikalen Kiss me Kate på Göteborgsoperan (2005-2006 gick den, så då någon gång). Definitivt en som inte kan ha gjort något stort intryck, för jag hade helt glömt bort den tills besöket där poppade upp i huvudet nu i helgen. Jag var tvungen att googla för att hitta vad den hette t o m. Tja, den var väl inte jättebra helt enkelt. Men jag minns att vi hade trevligt, hur vi strosade utanför operan i natten och det kändes högtidligt, och att Emanuel och Nina fixat påsar med mackor, godis och dricka åt oss. Minnet från den kvällen förblir helt enkelt sällskapet och situationen mer än föreställningen.
Och så nu i lördags äntligen dags för min stora favoritmusikal - Jesus Christ Superstar. Rockmusikalen från 1970 där original-Jesus roll sjöngs av Deep Purple-sångaren Ian Gillan. Vi har skivan hemma och den går varm. Jag har även sett de två filmer som gjorts av musikalen (tror vi äger den ena bara), och så har vi dessutom den svenska versionen på skiva från Malmö-uppsättningen 2008 (där Ola Salo gjorde en nyöversättning). Ja alltså, jag älskar musiken. Den bär fram det känslofyllda dramat som är den här musikalen, och jag satt där i min stol och bara njöt. De dryga två timmarna flög förbi alldeles för snabbt...
Jag vill se den igen! Hej Tomten! ;) Fast den går väl kanske inte till våren fortfarande. Hur som helst, det är allt bra ljuvligt att kunna musiken så bra, det liksom höjer upplevelsen rätt många grader. Nu snöar jag in lite här, men jag var tvungen att samla ihop lite länkar om den här 2012 års uppsättning på Göta Lejon - som är en fortsättning på Malmö-uppsättningen men rätt så omgjord vad jag förstår. Ny scenografi, ny kostym och en lite annan vinkling och känsla. Först en radda pressbilder och sedan länkar till diverse intervjuer mm...
Pressbilder från Göta Lejon, fotade av Peter Knutson
Jag vet inte om jag kan recensera den objektivt direkt, jag tyckte precis allt var bra. Ola Salo så klart i titelrollen, som en ömtålig och utsatt och i grunden väldigt vanlig människa. En som hamnat i strålkastarljuset och som slits mellan sitt kall, sitt öde och sina mänskliga behov. Och Patrik Martinsson i den egentliga huvudrollen som Judas, som är en utböling i gänget och på många sätt den som ser allting lite klarare. Den som ifrågasätter och samtidigt den som står Jesus allra närmast på flera sätt. Otroligt bra, trovärdig och känslofylld och den som levererade de största sångnumren.
Roligt också att se Morgan Alling som Herodes och Faluskådisen Janne Åström som Herodes. Jag hade gärna sett Fred Johanson också, men han delar sin roll som Pontius Pilatus med en annan skådis, eftersom han även spelar i Evita (i Malmö tror jag den går). Han gjorde iaf Herodes i en av de internationella filmatiseringarna av musikalen så han är lite intern-JCS-kändis så där. Jag satt och kikade ner till musikerna ibland, även om man bara skymtade dem under scenkanten. Kul med ett rockband där under golvet, bra var de också. Ah ja, vad säger man, fem av fem! =))
Länksamlingen då...
Om föreställningen på Göta Lejons hemsida
Göta Lejon på Facebook
kommentarer
trackback
ARKIV
