En månad till ett

Igår fyllde vår lilla minsting elva månader, vilket innebär att det bara är en ynka liten månad tills han fyller ett helt år. Hur har det gått till? Fast nog känns det som att han typ alltid varit hos oss, så det här året har (som åren väl brukar) gått både snabbt och långsamt på samma gång.

Han pratar mycket nu, "dä" och "titta" och "titta dä" och "ti ta" (=ticktack) och "ääääh" (som med dov stämma härmar katterna), och mamma och pappa (eller det tror vi i alla fall). Och han är överallt högt och lågt och klättrar upp på pallar och soffor och allt han kommer åt. Och trycker på knappar och älskar fortfarande dvd-spelaren, drar ut skivor, öppnar kylen och frysen (och äter julgodis i smyg). 

Marius tog sina tre första steg på juldagen, först två steg några gånger mellan pappa och oma, och sedan tre när jag var med. Men han är inte så lättflirtad med gången, även om han sedan många månader gått obehindrat utefter och mellan saker. Nu handlar det mest om att han ska vilja, och tro att han kan.



Marius torra kinder som han haft sedan hösten kom verkar bättre nu. Kanske hjälper aloe vera-krämen jag köpte när jag och Sandra var på aloe-spa-prova-på-kväll för några veckor sedan. OCh han verkar inte reagera på tomat så mycket längre, som han gjort innan. Däremot vägrar han en del mat nu, han som åt allt för några månader sedan. Han gillar inte ägg till exempel, och ofta måste man trycka in en sked mat i hans mun mot hans vilja för att han ska smaka och inse att det är gott. Han har ända sedan han började med riktig mat fått både puréer och plockmat, och så fortsätter vi. Vi matar omväxlande med att han äter själv. Bäst är när han får äta själv med händerna, för då är han sysselsatt och nöjd. Tills han börjar kasta mat på golvet - då är han mätt. Eller så var det inte gott. 

Vinka, klappa händerna, dansa, sjunga, sånt han gör mycket. Det rycker i kroppen när han hör bra musik. Och vinkningarna är fortfarande gulliga handledsvinkevink. Klockan är fortfarande poppis, även om han inte är riktigt lika fascinerad av klockor längre. Klättra i trappor kan han galant. Idag hade Pieter glömt grinden nere öppen medan jag var på ovanvåningen, och jag hörde ett glatt tjattrande i trappen. Då var han precis på väg up för översta trappsteget, toknöj. 

Han sover fortfarande halvtaskigt. Vaknar gärna lite då och då på natten och skriker. Ofta går han att söva om, men ganska ofta är han också vaken länge innan vi lyckas få honom att somna igen. Och han har en hosta sedan flera månader tillbaka som nästan gått över men ändå inte riktigt.

Lillvildingen, Mariodören, Marrebarre, Minsting, Lillebror, Kräkan Kooistra. Kärt barn har många namn.

Fyra tänder har han förresten. Alla har poppat upp i tur och ordning (vänster nere, vänster uppe, höger nere, höger uppe) under december månad. Den första kom första decemberveckan och den sista nu sista veckan.

kommentarer

namn:
spara mig

mejl:


blogg:


kommentar:

trackback
RSS 2.0