Tisdag 28 januari var BF - beräknat datum för vår bebis. Jag hade hoppats att den skulle komma någon vecka tidigt, för jag var tung och less och satt bara i soffan på slutet. Den fick i alla fall inte passera bf, och definitivt inte vänta ända till februari. Ett par dagar innan åkte vi med Vincent och Claudia till Babyproffsen för att de skulle få välja varsin present åt sitt lillsyskon (som de kallade Lilla My medan den låg i magen), och på själva beräknade dagen slog vi in dem i paket, och barnen ritade varsin etikett (Vincent ritade en gunghäst och Claudia skrev sitt namn). Ingen bebis än, och min mage var rätt så gigantisk.

Dagen kom och gick, och jag tog mig upp ur soffan på kvällen för att gå en promenad runt kvarteret. Jag gjorde samma sak när Claudia föddes. Då hade jag haft känningar hela dagen, tog en kvällspromenad och så drog det igång vid tiotiden när jag satt i soffan igen. Den här gången startade inget på kvällen och jag gick och la mig allt mer less. Klockan ett vaknade jag och kände något som liknade en värk. Och sen kunde jag inte sova mer. Efter ett par timmar väckte jag Pieter för det var helt klart igång. Jag åt lite snabbfrukost och tog ett bad, Pieter ringde mina föräldrar som hade dygnsjour (våra föräldrar hade vartannat dygn), och de kom över med bilen. Vi tog det lugnt, satt i soffan i mörkret, lyssnade på musik, ringde förlossningen, drack te. Efter ett tag kom Vincent ner. Till slut tyckte Pieter vi skulle åka in. Jag hade det rätt lugnt fortfarande. Precis när vi var på väg kom också Claudia ner så vi hann säga hej då till båda, kändes som ett bra överlämnande till barnvakterna. Lasse körde oss och vi var framme på förlossningen vid halv sju.

Där fortsatte det att sega sig och jag var uppe och gick och var aktiv på ett sätt jag inte varit de andra gångerna. Jag hade ctg (trådlöst) i band runt magen, som läste av värkarna och bebisens hjärtljud hela tiden. Barnmorskan och barnmorskestudenten som ansvarde för mig var inte helt nöjda med hjärtljuden. De låg på en bra nivå, men de fick ingen stegring i hastigheten vilket man tydligen vill ha. Dessutom var värkarna oregelbundna och inte så väldigt starka (även om jag tyckte de tog i lite mer hela tiden). De beslutade att ta hål på hinnorna för att kunna sätta en skalpelektrod på bebisens huvud för bättre övervakning - och kanske påskynda förloppet lite. Jag bad om Tens som smärtlindring och fick det.

Efter ett längre tag med oregelbundna värkar satte de in värkstimulerande dropp och då drog det igång mer. Mot slutet fick jag lustgas, även om de gav mig det mest för att jag skulle kunna fokusera på andningen, och mindre som smärtlindring. Två timmar efter att droppet sattes in föddes han, en pojke med rött hår! Klockan var 12.05. Han var rätt blå men mådde fint, och det var skönt att äntligen ha honom utanpå magen. Vi blev kvar länge på förlossningen. När vi kom in var det väldigt lugnt, men nu mitt på dagen hade de fullt upp. Det var skönt att bara vara, ta det lugn med den nya lilla bebisen, ringa våra föräldrar och hämta oss lite mer (jag var helt slutkörd). Efter flera timmar fick vi in den där brickan, den med mackor och dricka. Vid femtiden flyttade vi över till BB, jag blev skjutsad i rullstol och Pieter körde plastbaljan med trean, sonen, nykomlingen Marius.