HUS/HEMLika-länge-ute-som-inne-dagen
Idag fyller Marius nio månader, trekvarts år.
Nio månader idag, och alltså den här åldern... inte alls lätt. Det är nu man verkligen längtar tillbaka till när han låg på en filt och inte kunde röra på sig. Jätteroligt att följa hans upptäcksfärd genom livet, men otroligt krävande också. Favoritleksaker just nu: Alla dörrar, skåp, lådor, tvättmaskin osv (öppna & stänga & klämma sig & ta ur och stoppa i), och så att dra ut alla filmer/skivor på golvet, metodiskt i en jättehög.
Marius vet när han gör saker han inte får (vilket också är det enda han vill göra) och klättrar snabbt som en pil upp för trappan, men har noll självbevarelsedrift så han kan lätt kasta sig ut för stup både framåt och bakåt. Katterna är också kul, att gräva i kattlådor, dra katter i pälsen, äta kattmat osv. Alltså krävs konstant sällskap av en rätt sliten morsa. Men söt är han.
Ännu en favorit är att trycka på knapparna på stereon. Stänga av och sätta på ljudet sjuttioelva gånger så att storsyskornen blir tokiga. Vi bygger murar, men han tar sig förbi dem. Och så det här med öron och näsor och de där starka nyporna med sylvassa naglar som borrar sig in i valfri föräldranäsa mitt i natten. Behagligt är det inte.
En del bebisar i den här åldern verkar öva på att gå, men jag vet inte om Marius tänker göra det. Han är väldigt haj på att ställa sig mot allt möjligt, bord, pianon, grindar, lådor, väggar, det har han gjort i flera månader. Men han har också en väldig fart, både när han går utefter saker och när han kryper. Han är inte stelbent. Kan gå om man håller honom i händerna, men släpper man så sjunker han direkt ner och far iväg.
Det är inte lätt att vara lillebror. Den här grabben får stå ut med mycket från sina syskon. Han får inte vara med och leka med deras saker, men de drar gärna runt med honom, busar till överdrift. Han får lära sig både att klara av hårdhänta storsyskonhänder och att bli skriken på, både inbjuden och utesluten i hastig växlande händelseförlopp. Han kommer nog bli bra på att ta för sig, minstingen.
Måste ju göra en jämförelse igen. Här är jag och Pieter överst, lite oklart riktigt hur gamla vi är men i närheten av nio månader iaf. Och så de tre niomånadersavkommorna.
En till på kidsen också. =)
Sötungar.
Nio månader idag, och alltså den här åldern... inte alls lätt. Det är nu man verkligen längtar tillbaka till när han låg på en filt och inte kunde röra på sig. Jätteroligt att följa hans upptäcksfärd genom livet, men otroligt krävande också. Favoritleksaker just nu: Alla dörrar, skåp, lådor, tvättmaskin osv (öppna & stänga & klämma sig & ta ur och stoppa i), och så att dra ut alla filmer/skivor på golvet, metodiskt i en jättehög.
Marius vet när han gör saker han inte får (vilket också är det enda han vill göra) och klättrar snabbt som en pil upp för trappan, men har noll självbevarelsedrift så han kan lätt kasta sig ut för stup både framåt och bakåt. Katterna är också kul, att gräva i kattlådor, dra katter i pälsen, äta kattmat osv. Alltså krävs konstant sällskap av en rätt sliten morsa. Men söt är han.
Ännu en favorit är att trycka på knapparna på stereon. Stänga av och sätta på ljudet sjuttioelva gånger så att storsyskornen blir tokiga. Vi bygger murar, men han tar sig förbi dem. Och så det här med öron och näsor och de där starka nyporna med sylvassa naglar som borrar sig in i valfri föräldranäsa mitt i natten. Behagligt är det inte.
En del bebisar i den här åldern verkar öva på att gå, men jag vet inte om Marius tänker göra det. Han är väldigt haj på att ställa sig mot allt möjligt, bord, pianon, grindar, lådor, väggar, det har han gjort i flera månader. Men han har också en väldig fart, både när han går utefter saker och när han kryper. Han är inte stelbent. Kan gå om man håller honom i händerna, men släpper man så sjunker han direkt ner och far iväg.
Det är inte lätt att vara lillebror. Den här grabben får stå ut med mycket från sina syskon. Han får inte vara med och leka med deras saker, men de drar gärna runt med honom, busar till överdrift. Han får lära sig både att klara av hårdhänta storsyskonhänder och att bli skriken på, både inbjuden och utesluten i hastig växlande händelseförlopp. Han kommer nog bli bra på att ta för sig, minstingen.
Måste ju göra en jämförelse igen. Här är jag och Pieter överst, lite oklart riktigt hur gamla vi är men i närheten av nio månader iaf. Och så de tre niomånadersavkommorna.
En till på kidsen också. =)
kommentarer
trackback
ARKIV
