Direkt från våra två veckor i sommarstugan i Bohuslän styrde vi bilen söderut och körde hela kuststräckan ner till Malmö (med lunch- bad- och glasspaus i solen vid kallbadhuset i Varberg), svängde runt hörnet och stannade inte förrän vi var framme vid ett vitrappat vandrarhem bland dimmiga åkrar. Backåkra. Bara lite för sent men vi fick checka in och blev tipsade om Kafferosteriet för de godaste pizzor man kan tänka sig. Vi hittade dit, väntade för länge på maten och fick som lite för sen middag verkligen pizzor att minnas. Kan gott varit godaste pizzan jag ätit.

Nästa morgon åt vi vistelsens enda köpefrukost, jättemysig liten ekologisk frukostbuffé i vandrarhemmets egen minimatsal. Packade sedan ihop oss och körde in till Ystad. Träffade direkt på turistbyrån så vi kunde plocka på oss en bunt kartor, och Vincent visade sig vara bästa sortens turist. Så strosade vi runt i stan, tittade på fina hus, vallade barn hit och dit, klättrade på statyer, försökte äta lunch (jo det gick till slut), fyndade barnkläder och Marimekkoporslin, och hittade en liten marknad precis vid klostret med ponnyridning, traktorer att provsitta, arbetshästar och lammungar att klappa, och en och annan kanin i bur.


Vi fick också syn på turistfärdmedlet nummer ett i Ystad - en gammal öppen brandbil. Den hade jag ju velat åka (och alldeles säkert barnen med) men vid det laget var klockan för mycket och vi ville köra tillbaka mot vandrarhemmet för att se lite kust däromkring.

Vi parkerade bilen på en plats som verkade rätt (gps i telefonen är en rätt bra grej) och började gå upp för en lång grusväg. Traskade på en stund tills vi kom upp till krönet. Och ängsmarken. Och staketen mot stupet, framme! Hammars backar. Lite läskigt magkittlande, framförallt att vara där med barnen, men staketet var betryggande och vi höll oss nära dem, och höll hårt i dem när vi kikade över kanten.


Vincent verkade njuta. Han blev så där harmoniskt lugn ett tag (innan tokfransen kom fram igen, som synes på slutet), strosade och tittade. Det kändes befriande att se honom sådan, på något sätt, nästan grubblande filosoferande lugn och inte så där småbarnsflackande. 

Disigt var det, och det var något som hängde med alla våra Österlendagar. Det var aldrig riktigt klart. Ständigt en dimslöja över världen. Vackert det med, även om utsikten säkert hade blivit ännu mer hänförande i klar luft.

Vi gick tillbaka till bilen och körde en liten kort bit för att åter svänga ut mot havet. Parkerade vid hamnen i Kåseberga och fick återigen en promenad uppåt, brantare den här gången, och mer välbefolkat. Upp kom vi till en kohage och den stora stensättningen Ales Stenar.


Det blev riktigt riktigt varmt där någon gång på väg mot stenarna. Och barnens kläder var klart för varma. Vincents byxor kunde i alla fall kavlas upp och han tog av sig skorna och gick barfota en stund. Men Claudias strumpbyxor var lite för meckiga (och hon klagade inte), ingenting på huvudet hade hon heller. Orutinerad man blir en regnig sommar som denna.

När Claudia såg stenarna påpekade hon självsäkert "Häj haj vi vaaajit!" när vi såg stensättningen. Hon hade visst vårt senaste skeppssättningsbesök färskt i minnet. På väg ner mot bilen igen såg jag en vallmo jag ville fota, och fick en liten humla på köpet. Ibland har man bara fotoflyt.

Tillbaka på vandrarhemmet lagade vi enklast möjliga middag - gulaschsoppa från burk. Men det är allt bra gott, speciellt när man är på resa. Barnen gillar det. Och med surdegsbrödet från bageriet i Kåseberga till satt det som ett smäck med utemiddag efter en lång händelserik dag.


Inte var det svårt att somna på kvällen heller. Gäsp! Snart redo för nya äventyr.